Nu har nästa delkurs börjat, och under den här veckan och nästa står rörelseapparaten på schemat. Om jag har räknat rätt har vi sex (!) dissektioner under den tiden, och dessutom fri tillgång till våra dissektionslokaler på kvällar och helger om vi är sugna på att skära lite mer.
På torsdag nästa vecka har vi nästan två veckors "lov", som snarare känns som instuderingstid eftersom vi har en tenta precis efteråt. Det är en svår tenta också; en praktisk där vi ska visa olika strukturer på dissektionsmaterial (=döda djur).
Alla organsystem förutom centrala nervsystemet ingår, så vi kan få visa allt ifrån en kos förmagar till en hunds skelett till en hästs tarmar till en rävs könsorgan... med andra ord blir det en massa plugg på "lovet" för alla i klassen.

Jag som har så svårt för ord också :(

Jag har ganska lätt för att se samband och logik i det vi läser, men när det gäller ord är jag helt värdelös. Det enda som fungerar är att använda orden, men hur ofta kan man slänga in "furniculus spermaticus" och "articulatio metatarsophalangeus" i ett samtal? Jag får helt enkelt plugga in dem som glosor.


Idag var vi på studiebesök på Kungsängen, som är SLU's försöksladugård. Syftet med besöket var främst att ge oss tillfälle att bekanta oss med kor (eftersom nästan ingen i klassen ens sett en levande ko förut), men även att palpera (känna på korna), lyssna på våmljud och försöka förstå hur dessa djur fungerar.
Jag har ju jobbat med mjölkkor förut, men det var länge sedan jag umgicks med dem i bås, så till en början var jag lite orolig för att bli klämd av kon. Hästar brukar flytta på sig om man smackar och knuffar på dem, men kor kan precis lika gärna bara stå stilla och undra vad sjutton man håller på med. Inte så kul att vara fast mellan kon och väggen då :-)

Det gick dock bättre när jag och Paulina (som jag jobbade med) hittade två enormt snälla kor som mest bara stod och drömde när vi höll på med dem.

Det var riktigt, riktigt roligt att komma ut bland djur på det här sättet och få se vad man faktiskt kommer att jobba med. Lukten gav mig dessutom en trevlig Jälla-nostalgi-känsla :-)
Nu vill jag bara jobba med kor!

Jag har tenta imorgon och som vanligt börjar jag få lite panik. Mitt självförtroende brukar gå upp och ner ganska mycket inför tentor, bara för att djupdyka kvällen innan så att det enda jag kan göra är att springa runt i huset och tjuta att jag inte kan någonting (till både Lines och Toras förskräckelse).
Ikväll kommer jag att vara hemma ensam (med fåglarna), så förhoppningsvis blir det inte så illa... eller så blir det ännu värre.

Jag tänkte titta igenom mitt skrivhäfte en gång till och sedan bara ta det lugnt, äta lite nyttig mat, titta på Lost... ni vet sådant man brukar göra dagen innan en livsviktig tenta. Jag har varit lite lat med att plugga hittills i år, men efter den här tentan ska jag faktiskt komma igång med det ordentligt och sitta en stund varje dag för att slippa paniken de sista dagarna.

Om jag får total blackout imorgon får jag väl göra som den här eleven:

Det här är inte ett löfte om att börja blogga igen, det är det verkligen inte, men fick plötsligt ett infall att skriva här igen. För första gången på... vad blir det? Nästan ett halvår? Jag har aldrig varit någon storbloggare, men det fanns en tid då jag skrev i alla fall några inlägg i veckan (och även hade folk som läste dem).
Sedan började jag skriva mindre, vilker gjorde att folk slutade följa bloggen, volket gjorde att jag skrev ännu mindre...

Men nu ska jag försöka starta upp bloggen igen. Jag lovar ingenting som sagt, men jag ska försöka.

Frågan är bara vad den ska handla om. Mitt liv förmodligen. Och allt som rör sig i mitt huvud. Eftersom jag har så lätt för att bli insnöad på saker betyder det tyvärr att bloggen två veckor om året kommer att vara en konståkningsblogg och resten av tiden en musikal- och spelblogg, men det får ni som läser leva med. Jag ska försöka klämma in lite detaljer om min vardag också, som faktiskt inte alls är så tråkig som jag ibland känner.


Idag har vi haft en tenta på histologi, då vi satt med våra mikroskop och tittade på tjugo okända preparat och skrev ned vad det var för organ. Det kändes bra när jag satt där, även om jag var väldigt osäker när jag såg att det fanns två preparat som såg ut som lunga. I slutändan skrev jag lunga på båda (fågellunga på den ena) och tur det, för det var rätt. Jag fick nyss ett sms av Paulina att jag hade fått alla rätt på tentan :D
Hon hade missat på ett juverpreparat, men hon klarade sig också med god marginal.

Just nu sitter jag och lyssnar på Kristina från Duvemåla och är oändligt bitter på Björn och Benny för att de aldrig filmade musikalen. De filmar den mediokra svenska uppsättningen av Chess och ger ut den på DVD, men Kristina från Duvemåla (som är helt briljant) kan de inte spela in!
Tyvärr är det här värre än Lestat i våras, för den fanns i alla fall på youtube. Visst, det optimala sättet att se en musikal är inte på youtube, men jag kunde i alla fall se den. Kristina från Duvemåla däremot finns ingenstans i sin helhet. Vad jag vet existerar ingen inspelad version överhuvudtaget, varken smygfilmad eller officiell.
De skulle visserligen kunna göra ny ny uppsättning av den nu, men då skulle hela charmen försvinna. Helen Sjöholm, Peter Jöback och Anders Ekborg ÄR ju Kristina från Duvemåla; att göra en uppsättning med andra skådespelare skulle vara som att ersätta Daniel Radcliffe med Elton John i sista Harry Potterfilmen (i brist på bättre liknelser).
Undoable.

Jag tänkte se Cityakuten nu och sedan gå och lägga mig. Imorgon har vi en frågestund och sedan är det bara tentaplugg som gäller. Eller jag ska rida imorgon också, men sedan är det bara tentaplugg som gäller :)

Det verkar som om huset är fullt av sjuklingar idag.
Jag själv har ont i magen (har förmodligen ätit något olämpligt) och sket därför i att gå till skolan idag... och även lille Quincy verkar må lite halvdåligt, vilket är mer oroande för mig än min egna mage.
Igår flög han runt som vanligt på eftermiddagen, men senare på kvällen började han plötsligt spy upp en massa frön. Han såg även hängig ut och satt och halvsov fast jag stod precis bredvid, vilket han aldrig brukar göra. Jag täckte över dem på kvällen och under natten hörde jag att han spydde ett par gånger till.
Nu imorse såg han fortfarande hängig ut, men han drack och putsade sig, så han kan ju inte vara jättesjuk. Nyss hoppade han till och med ner och åt lite frön vilket gjorde mig oändligt lättad. Just nu sitter han i och för sig stilla igen, men jag ska vänta till imorgon och om han inte har piggnat till då ringer jag till en veterinär och hör vad jag ska göra.

Kaiser gör det dock inte lätt för stackarn att vila, för han är uppe i varv och ska leka och knuffar på Quincy precis hela tiden :)

Ja, jag har hittat en ny musikal... oturligt nog är det en musikal som inte finns på DVD, som inte visas någonstans längre och som inte ens har något soundtrack. Som tur är finns det dock alltid desperata (och generösa) fans som rippar, smygfilmar och delar med sig, så nu har jag ändå sett musikalen och hört soundtracket. Och den är bra.
Musikalen heter Lestat och handlar om en ung man som mot sin vilja förvandlas till vampyr, vilket gör att han tvingas leva för evigt och dricka blod varje natt. Han tvingas också se alla han älskar antingen dö eller lämna honom.

Om ni känner igen namnet Lestat från Interview with a Vampire kan jag bekräfta att det verkligen är samma vampyr, fast här är det han själv som berättar om allt ur sin synvinkel... och logiskt nog framställer han sig själv som mindre egoistisk och mer tragisk än Louis gjorde i Interview. Han är dock ingen martyr utan en ganska glad och impulsiv vampyr som vägrar böja sig för någon annan vampyrs regler.

Jag är inget stort fan av vampyrer egentligen och tycker att det är ganska töntigt med bleka emos som smyger runt och suger blod, men det jag dras till i Anne Rices böcker är att vampyrerna snarare är människor som råkar leva för evigt än monster a la Buffy. De tänker mänskliga tankar, reflekterar över samma saker som människor gör... och viktigast av allt; de ser ut som människor.

Så är EM förbi, Österrike och Schweiz tömt på fans, arbetsplatserna återfyllda med bakfulla människor och Saint Tropez stränder med överbetalda spelare som vill ha semester innan nästa säsong börjar.

Här har jag listat EM:s.....

...meste L00ser:
Michael Ballack. Först förlorar han Premier League på mållinjen, sedan förlorar han Champions League-finalen och nu också EM-finalen. Jag tror att han just nu sitter och undrar vad han där uppe har emot honom... och som jag skrattar :)

...gladaste:
Holland när de slagit Italien. Den orangea färgen gjorde nog sitt, men de holländska spelarna såg verkligen ut att tycka att livet var toppen när de sprang ut mot publiken och sina familjer för att fira efter första matchen.

...ledsnaste:
Ronaldo fällde inga tårar i år, så utmärkelsen ”EM:s ledsnaste” går istället till Italiens Andrea Pirlo. Han gråter aldrig, men hans ögon ser alltid så ledsna ut... till och med när han är glad ser han ledsen ut :(

...sorgligaste farväl:
Edwin Van der Sar har sagt att han ska sluta i landslaget nu och koncentrera sig på United i ett år till innan han lägger skorna på hyllan för gott. Med det i åtanke är det grymt sorgligt att Holland inte gick längre i EM... men Van der Sar var i alla fall en av EM:s allra bästa målvakter och kanske Hollands bästa spelare... och i United är han redan en legend, vilket inte är fyskam.

...största jubel:
När Van Nistelrooy gjorde Hollands första mål i turneringen. Innan dess misstänkte jag att Holland kanske skulle vika ner sig som de alltid brukar göra, men när de faktiskt lyckades göra mål på världsmästarna Italien insåg jag att de faktiskt är bra... riktigt bra.

...största depp:
När Italien åkte ut mot Spanien på straffar... det är alltid surt att åka ut på det där sättet och jag gillar faktiskt Italien, trots att spelarna är divor som gillar att filma aningen för mycket.

...snyggaste tröjor:
Italiens, som vanligt. Det kommer aldrig att finnas ett lag som har snyggare tröjor än Italien :) Portugal kommer på andra plats på grund av sina fina färger och Van der Sar får ett hedersomnämnande för de snygga linjerna på målvaktströjan.

...vackraste sångröst:
Spanien, det vill säga det enda laget som höll käften under nationalsången. Alla spelare som sjöng med lät utan undantag helt förjävliga.

...mesta inlevelse:
Cassano sjunger nationalsången... eller rättade sagt vrålar. Säga vad man vill om den mannen, men hans passion är underbar. Han gör aldrig något halvhjärtat, utan har alltid hjärtat med i allt. Italiens målvakt Buffon skrålade också på ganska duktigt.

...bästa namn:
Simão Sabrosa. Jag älskar det namnet! Det ligger perfekt i munnen och är sjukt coolt! Klaas Jan Huntelaar är också riktigt härligt :)

...bästa smeknamn/artistnamn:
Jag älskar Colin Kazim-Richards två smeknamn ”Kazim Kazim” och ”Coca cola-kid”. Det sistnämnda har dessutom en riktigt intressant solskenshistoria bakom sig som jag föreslår att ni googlar efter, för den är läsvärd.

...fulaste namn:
Alla i Turkiet (förutom Kazim Kazim) har fula namn, eller vad sägs om Mevlüt Erdinc eller Gökhan Zan? Bastian Schweinsteiger i Tyskland kan inte heller ha haft en lätt grundskoletid...

...revelation:
Arshavin förstås; jag tror inte att någon visste vem han var innan EM och plötsligt älskar alla honom. Jag för min del tycker att han är bra på planen, men vid sidan av verkar han vara riktigt dryg och otrevlig... lite som Rooney med andra ord.

...honom-vill-jag-se-i-United:
Arshavin borde vara det naturliga valet, men eftersom han har sagt att han drömmer om att spela i Spanien är det onödigt att köpa honom bara för att se honom lämna klubben efter ett par år när hans ”drömklubb” kommer med ett erbjudande. Nej, en som är mer välkommen är Arshavins vapendragare, den långe (hur lång är han egentligen?) Pavlyuchenko. Den ryske målvakten är också välkommen till Manchester :)

...citat:
I förra VM gjorde Carlos Tevez ett utspel om att han ska ”skjuta huvudet av Lehmann” när Argentina möter Tyskland och fan så jag skrattade när jag läste det. I år har det tyvärr inte bjudits på ett enda roligt citat vad jag kan komma ihåg... i alla fall inte från spelarna. Istället har Guardians MBM-reportrar varit en outsinlig källa till ”amusement” med sina iakttagelser från matcherna. EM:s citat får därför bli John Ashdowns ”Tum-te-tum”, som ska beskriva vad som hände i matchen mellan Tyskland och Turkiet när det var svart i TV:n.

...tråkigaste förvirring:
Lill-Ronaldos vara-eller-inte-vara. Ena dagen skriver tidningarna skandalrubriker om att han i princip är klar för Real, nästa dag ska han stanna i United livet ut. Och mannen själv tiger som muren... jag vet inte vad jag ska tro längre.

Det känns som om min blogg har en liten identitetskris.
De flesta andra bloggar har ett klart tema; antingen mode, fotboll, politik, eller något annat. Min blogg däremot är en spelblogg, fotbollsblogg, konståkningsblogg, musikblogg, fågelblogg OCH en personligt blogg - SAMTIDIGT!
Man kan i och för sig säga att bloggen speglar min personlighet ganska bra, eftersom jag är besatt av helt olika saker olika dagar och skriver om det som snurrar runt i huvudet just nu. Har jag sett ett avsnitt av Lost skriver jag om det; är det konståknings-VM skriver jag om det och har United just vunnit CL måste det såklart nämnas.

Detta kan nog förklara varför jag har så få läsare, för det kan inte finnas många människor som vill läsa om alla saker jag skriver om. De som gillar fotboll vill läsa om fotboll och vänder ryggen till när de ser ett konståkningsinlägg, även om det finns ett fotbollsinlägg precis under det.
Jag borde verkligen nischa mig och hitta ett tema för bloggen. Eller skapa fem nya bloggar; alla med sitt egna tema och sedan uppdatera dem varje dag... eller fortsätta med det här med vetskapen om att det alltid kommer in någon som läser, även om ingen orkar följa mig blogg slaviskt.

Jag tror att det var 2004 som jag skrev det där blogginlägget med rubriken ”Jag är kär”, där jag hyllade Ronaldo (som jag då kallade lill-Ronaldo på grund av att tjockis-Ronaldo fortfarande spelade) och skrev att jag var helt kär i hans spelstil. Idag vill jag mest bryta nacken på honom samtidigt som jag tatuerar in "rentboy" i hans panna.
Han har varit i United i mer än fyra år och vunnit allt som går att vinna (inklusive den största troféen som existerar; Champions League). Men viktigast av allt; han har utvecklats enormt som spelare och gått från lovande tonåring till världens kanske bästa spelare. Visst, han har talang, men United har hjälpt honom otroligt mycket och både klubben och fansen har stått bakom honom i alla lägen. Och nu vill den giriga lilla divan vända sin klubb ryggen och gå till Real Madrid.
Att spelare kan vända sina klubbar ryggen på det här sättet gör mig illamående. Fast det kanske är så det är nu för tiden? Att spelarna går dit pengarna finns utan någon som helst lojalitet för någon klubb? Kanske spelare som Giggs och Scholes (och även John Terry) är de sista av en utdöende art: spelare som spelar i samma klubb i hela sin karriär?
Ronaldo kan gå till Real Madrid eller så kan han stanna, vem vet? Oavsett vilket kommer jag aldrig att kunna se honom som något annat än en girig ”rentboy” utan någon som helst heder. Synd, för tidigare har jag som sagt verkligen gillat honom. Jag har inget emot spelare som lämnar United om de gör det på ett snyggt sätt och om klubben villigt säljer dem (som Ruud van Nistelrooy, som fortfarande är en av mina favoritspelare), men att som Ronaldo gå ut i pressen och säga att han alltid drömt om att spela för Real Madrid och hota med att vägra spela om klubben inte säljer honom är oerhört töntigt. Han tigger verkligen om stryk, den snorungen. Usch.

Nej du Ronaldo, om jag får hoppas på något blir det att Real köper dig för ziljoner euro och att du sedan blir tacklad av Sergio Ramos på den första träningen så att ditt ben går i tusen bitar och att du aldrig kan spela fotboll mer. Sedan kan du sitta där med tårar i ögonen och fundera på citatet "What goes around comes around".

Eurovision Song Contest är över och trots den låga nivån på låtarna har jag lyckats hitta ett par guldkorn som jag sitter och lyssnar på. Min favorit just nu är Turkiets härliga rocklåt som blir bättre och bättre för varje gång man hör den.
I semifinalen lade jag knappt märke till den, men i finalen insåg jag hur bra den är, även om mina vänner inte höll med mig. De gjorde grimaser och frågade hur i h-e Turkiet kunde gå vidare från semifinalen. Tillsammans kom vi överens om att det måste ha berott på att sångaren hade en snygg gitarr (jag skojar inte, den var grymt snygg!).
Nu sitter jag och lyssnar på den och den blir som sagt bättre och bättre... fortsätter det såhär kommer den snart att vara världens bästa låt.

Lyssna själva!
Och ta en extra titt på sångaren, som enligt BBC ser ut som "a sinister James Bond". Titta även på hans snygga gitarr som enligt mina vänner är enda orsaken till att Turket gick vidare från semifinalen.

Jag har lyssnat lite på vissa av Eurovision-bidragen, men jag har tyvärr inte fastnat för något av dem som jag fastnade för som Frankrikes "L'amour a la Francaise" förra året. Det räckte med att höra den låten en gång; sedan gick jag runt och sjöng på den med ett stort leende på läpparna.
I år sjunger svikar-Frankrike på engelska och jag kan omöjligtvis acceptera detta, så vinets och baguetternas land går bort för mig. Det är synd för jag brukar alltid hålla på dem.
Jag kände att jag var tvungen att hitta en ny favorit och ett tag fastnade jag för Moldaviens sköna bluessvängiga låt, som inte helt oväntat har blivit grovsågad överallt. Men så är det alltid; alla låtar jag gillar blir sågade, inget konstigt med det.
Eftersom alla andra låtar vid en första anblicken såg antingen töntiga eller tråkiga ut gav jag upp letandet efter ett nytt Frankrike och nöjde mig med att hålla på Moldavien. Men sedan råkade jag läsa om repetitionerna i Aftonbladet och se en bild på Rysslands bidrag... och insåg att jag hade hittat en ny favorit.
Visst, låten är skit, artisten Dima Bilan har lika hög charmfaktor som Olof Palme, scenframförandet är heltöntigt... men han har Plushenko! PLUSHENKO! Jag trodde först att det var ett skämt, men tydligen ska DEN Plushenko verkligen vara med på scen när Dima Bilan sjunger. Jag såg en video av repetitionen och det ser lite skumt ut när han hoppar runt på scenen utan is, men inte alls så töntigt som jag trodde.
Gah, även om jag hatar Dima Bilan och hans slisk-låt kommer jag inte att kunna hålla mig när Plushenko dyker upp på scenen, utan ta fram mobilen och ringa som en tok, vilket förmodligen var exakt vad Dima var ute efter när han frågade Evgeni om han ville vara med.

United är ligamästare och det känns bra, men precis som förra året hoppar jag inte runt och sprutar champagne, utan nöjer mig med att le tillsammans med spelarna. Jag vet inte varför, men jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om ligan. Visst, jag vill att United ska vinna (doh), men jag är mer förtjust i cupspel där varje match har en helt annan betydelse än en ligamatch.
Och "the cup to rule all cups" är förstås Champions League och det är den finalen jag sitter och ser fram emot nu. Det bästa är att jag till och med kan se matchen ifråga, eftersom den visas på TV6! Jag kommer att kunna se spelarnas ansikten, istället för rödsvarta pixelklumpar!

Ikväll firar jag kanske med lite Twin Peaks (om Fanny piggnar till), eller med att spela Ico. Jag håller på och läser om Sagan om Ringen också, så det är möjligt att jag sätter mig ute på balkongen med den en stund. Sist jag läste den trilogin var under den värsta hysterin och det är intressant att se hur min syn på historien har ändrats i och med att jag har sett filmerna och hunnit få nya idéer om gott och ont.

Jag tittade på andra halvleken av United-Barcelona igår. United ledde med ett mål och var alltså i final, men samtidigt skulle det räcka med ett mål av Barcelona för att de skulle sno finalplatsen. Vanligtvis hade jag suttit som på nålar, men igår låg jag istället och halvsov i sängen, eftersom tanken på att United skulle nå en Champions league-final kändes så avlägsen. Jag var helt säker på att Barcelona skulle få en feldömd straff i sista minuten och gå vidare och jag ville inte se det hända.
Men det blev inga mål för Barcelonas del och direkt när domaren blåste kom det ett öronbedövande vrål från min TV och jag satte mig upp och försökte fatta vad som hade hänt. Spelarna i min TV kramade varandra och skrek och jag blev så rörd att jag fick tårar i ögonen samtidigt som jag satt och fånlog. United är i final. United är verkligen i final...
Sist de var i final var 1999 och man kan tycka att det inte var för så länge sedan, men när jag räknade insåg jag att det ändå handlar om nio år. Nio år... det är nästan halva mitt liv.
Jag tyckte att alla spelare förutom överskattade Nani förtjänar titeln "matchens lirare", men jag måste ändå hylla Paul Scholes lite extra. Han var avstängd i finalen 1999, så i år lovade Ferguson att han skulle få starta i finalen om United tog sig dit. Och då tog Scholes saken i sina egna händer och gjorde målet som tog United till finalen... hur fint är inte det?

Jag har under de senaste dagarna gått och kärat ner mig i den amerikanska musikern Chris Cornell utan att för den skull någonsin se en bild av honom. Jag hörde "You know my name" i senaste Bond-filmen och lyssnade på en del Soundgarden-låtar på youtube, men jag tittade aldrig på hur han såg ut.
Sådant är farligt, för när man lär känna låtarna tror man att man också lär känna artisten och man får en bild av honom i huvudet... och att sedan se en bild av hur han VERKLIGEN ser ut kan vara chockerande. Trots det satte jag mig nyss och sökte på "Chris Cornell" på Google och visst hittade jag bilder:

Jag hittade detta i en blogg:

"Alla reagerar vi med bestörtning över fallet med Engla och hennes öde. Genom att tända ett ljus vid fönstret kl 21:00 hedrar vi denna flickas tid som varit. Jag tänder ett. Gör du?"

Nej, verkligen inte. Varför skulle jag göra det? Jag är inte så insatt i Engla-fallet, men för mig verkar hennes största bedrift i livet ha varit att höja försäljningen av Aftonbladet med ungefär 50%. Jag är inte för kidnappning och mord av barn, hur jobbiga de än är, men kom igen, jag kände inte ungen. Varför ska jag tända ett ljus för henne?
Nej, om jag tänder ett ljus ikväll blir det för "mäktiga" Arsenal som effektivt spelat bort alla sina chanser att vinna något alls i år... precis som de gjorde förra året... och året innan det. När jag tittar på ljuset som brinner kommer jag att skratta ironiskt för mig själv och skåla i fläderblomssaft för vad som ser ut att bli ytterligare ett strålande år för magnifika Man United.

Jag trodde att jag skulle kunna glömma bort konståkningen nu när alla mästerskap är över och stjärnorna är hemma och vilar upp sig, men det har bara lyckats till ungefär femtio procent. Nu har jag lagt ner youtube-sökandet efter gamla konståkningsvideos, men istället lyssnar jag på all möjlig musik som någon åkare någon gång har åkt till.

Dagens fynd är "Un giorno per noi" från Romeo&Julia, som sjungs av Josh Groban. Det var den låten Lambiel använde till sitt underbart känslosamma galaprogram där han åkte runt med en ros i handen. Idag kom jag plötsligt på att jag MÅSTE ha denna låt, så jag började söka på diverse sidor. Problemet var bara att jag inte mindes vad den hette på italienska, men jag tyckte mig minnas att den svenska översättningen var "en natt med dig" så jag sökte på alla möjliga variationer av "notte" utan att hitta något. Sedan fick jag givetvis veta att låtnamnet betyder typ "en DAG för oss", så jag var ganska fel ute.
Nu har jag låten i alla fall och lyssnar sönder den tillsammans med Raul di Blasios "Otonal", som användes i bl.a Yannick Ponseros kortprogram i år.

Det är helt sjukt vad vacker "Un giorno per noi" är. Min högsta önskan är att någon ska sjunga något sådant för mig, någon gång i mitt liv. Det är så mycket känsla, så mycket kärlek... den är så mycket Lambiel.