Jag tittade på andra halvleken av United-Barcelona igår. United ledde med ett mål och var alltså i final, men samtidigt skulle det räcka med ett mål av Barcelona för att de skulle sno finalplatsen. Vanligtvis hade jag suttit som på nålar, men igår låg jag istället och halvsov i sängen, eftersom tanken på att United skulle nå en Champions league-final kändes så avlägsen. Jag var helt säker på att Barcelona skulle få en feldömd straff i sista minuten och gå vidare och jag ville inte se det hända.
Men det blev inga mål för Barcelonas del och direkt när domaren blåste kom det ett öronbedövande vrål från min TV och jag satte mig upp och försökte fatta vad som hade hänt. Spelarna i min TV kramade varandra och skrek och jag blev så rörd att jag fick tårar i ögonen samtidigt som jag satt och fånlog. United är i final. United är verkligen i final...
Sist de var i final var 1999 och man kan tycka att det inte var för så länge sedan, men när jag räknade insåg jag att det ändå handlar om nio år. Nio år... det är nästan halva mitt liv.
Jag tyckte att alla spelare förutom överskattade Nani förtjänar titeln "matchens lirare", men jag måste ändå hylla Paul Scholes lite extra. Han var avstängd i finalen 1999, så i år lovade Ferguson att han skulle få starta i finalen om United tog sig dit. Och då tog Scholes saken i sina egna händer och gjorde målet som tog United till finalen... hur fint är inte det?