TisdagsTema: Saknad
Jag har aldrig bott i Finland, utan bara varit där någon vecka varje sommar.
Jag röstar i Sverige, betalar skatt i Sverige, lever i Sverige.
Men varenda gång jag kommer till Finland känns det som att komma hem.
Och varje gång jag lämnar Finland känns det som om jag är på väg åt fel håll.
Den här bilden illustrerar en saknad som jag känner när jag tänker på Finland. Den är tagen på en kryssning när båten just har lämnat Helsingfors och jag är på väg hem till Stockholm igen. Eller kanske är jag på väg hemifrån?
Politisk inkorrekthet
Jag skrev ett inlägg där jag klagade på att folk inte kommenterar. Jag spekulerade också i vad som får folk att kommentera och gissade att jag kanske borde skriva något rasistiskt. Och som ett brev i brevlådan kom en kommentar.
Nu har jag spånat lite på vad jag mer skulle kunna skriva som är politiskt inkorrekt. Rasistiska grejer är bra. Homofobiska grejer skulle nog också fungera. Egentligen är allt som går emot vänstern provocerande för mig, t.ex. om jag skulle börja hylla Israel eller USA.
Eller så kan jag ju skriva om hur skönt och snyggt det är att ha en pälskappa på vintern och hur jag är totalt FÖR pälsfarmer. Fast skulle jag skriva något sådant skulle jag bli tvungen att skjuta mig själv efteråt.
Päls är något som jag aldrig använt och som jag aldrig någonsin ska använda. Jag kan skoja om rasism och blattar och homofobi och bögjävlar för att provocera, men är det handlar om djur har det gått för långt.
Det säger en hel del om mina prioriteringar.
Nu har jag spånat lite på vad jag mer skulle kunna skriva som är politiskt inkorrekt. Rasistiska grejer är bra. Homofobiska grejer skulle nog också fungera. Egentligen är allt som går emot vänstern provocerande för mig, t.ex. om jag skulle börja hylla Israel eller USA.
Eller så kan jag ju skriva om hur skönt och snyggt det är att ha en pälskappa på vintern och hur jag är totalt FÖR pälsfarmer. Fast skulle jag skriva något sådant skulle jag bli tvungen att skjuta mig själv efteråt.
Päls är något som jag aldrig använt och som jag aldrig någonsin ska använda. Jag kan skoja om rasism och blattar och homofobi och bögjävlar för att provocera, men är det handlar om djur har det gått för långt.
Det säger en hel del om mina prioriteringar.
Hur många av mina kompisar är coola egentligen?
Jag fryser. Det är för sjutton snart november, så det vore ju konstigt om jag inte gjorde det...
Jag snackar med en tjej från en parallellklass på högstadiet på Facebook och känner en viss ånger över att jag inte var vän med henne på den tiden. Vi var väldigt lika då och hade säkert kunnat vara bästisar, men ändå pratade vi knappt med varandra. Anledningen är förstås grupptryck och pressen att vara så "rätt" hela tiden. Man ska ha många vänner, men de ska vara rätt slags vänner. Inte töntar, utan de ska tillhöra "de coola".
Jag kom att tänka på en konversation jag hade med min bästis Lisa i högstadiet. Den började med att hon frågade mig hur många kompisar jag hade förutom henne och Marie. Sanningsenligt svarade jag att jag inte hade särskilt många i vår skola, men att jag hade en del vänner från ridskolan.
Hon fnös och frågade hur många av dem som var "coola".
No joke, det var exakt det hon frågade. Jag skrev dagbok på den tiden och har skrivit ner konversationen exakt, så det är inget jag minns fel eller har hittat på. Hon frågade rätt ut hur många av mina vänner som är coola, och således också hur många som är töntar.
Jag skrev inte ner vad jag svarade och om jag ska vara ärlig finns det bara ett rimligt svar på den frågan: Stirra henne i ögonen med ett WTF-uttryck i ansiktet. "Vad fan snackar du om?". Jag hoppas att det var det jag gjorde.
För i mina ögon var ju mina vänner coolast i världen. Sofi... jäklar, hon var nog den coolaste människan jag kände. Och Pia, Sandra, Sophie, Kristin och alla andra som jag inte minns namnet på... hur coola var inte de?
Jösses så dum man var på den tiden. Men det tjänar ingenting till att ångra sådant nu och önska att allt varit annorlunda. Dock är det kul att titta tillbaka genom gamla dagböcker och skratta åt hur dum man var på den tiden.
Jag borde ladda upp en bild från högstadiet, men jag har inga på datorn så det får bli en bild tagen 1994. Här är jag på ridläger i Enköping och rider världens sötaste och envisaste häst Lace. Nu är han tyvärr död.
Jag snackar med en tjej från en parallellklass på högstadiet på Facebook och känner en viss ånger över att jag inte var vän med henne på den tiden. Vi var väldigt lika då och hade säkert kunnat vara bästisar, men ändå pratade vi knappt med varandra. Anledningen är förstås grupptryck och pressen att vara så "rätt" hela tiden. Man ska ha många vänner, men de ska vara rätt slags vänner. Inte töntar, utan de ska tillhöra "de coola".
Jag kom att tänka på en konversation jag hade med min bästis Lisa i högstadiet. Den började med att hon frågade mig hur många kompisar jag hade förutom henne och Marie. Sanningsenligt svarade jag att jag inte hade särskilt många i vår skola, men att jag hade en del vänner från ridskolan.
Hon fnös och frågade hur många av dem som var "coola".
No joke, det var exakt det hon frågade. Jag skrev dagbok på den tiden och har skrivit ner konversationen exakt, så det är inget jag minns fel eller har hittat på. Hon frågade rätt ut hur många av mina vänner som är coola, och således också hur många som är töntar.
Jag skrev inte ner vad jag svarade och om jag ska vara ärlig finns det bara ett rimligt svar på den frågan: Stirra henne i ögonen med ett WTF-uttryck i ansiktet. "Vad fan snackar du om?". Jag hoppas att det var det jag gjorde.
För i mina ögon var ju mina vänner coolast i världen. Sofi... jäklar, hon var nog den coolaste människan jag kände. Och Pia, Sandra, Sophie, Kristin och alla andra som jag inte minns namnet på... hur coola var inte de?
Jösses så dum man var på den tiden. Men det tjänar ingenting till att ångra sådant nu och önska att allt varit annorlunda. Dock är det kul att titta tillbaka genom gamla dagböcker och skratta åt hur dum man var på den tiden.
Jag borde ladda upp en bild från högstadiet, men jag har inga på datorn så det får bli en bild tagen 1994. Här är jag på ridläger i Enköping och rider världens sötaste och envisaste häst Lace. Nu är han tyvärr död.
Kommentarshysteri och karma
Jag kanske skriver för mycket? Jag kanske borde hålla mig till ett par hjärndöda konstateringar som "det är soligt ute idag" och "jag ska ut och festa ikväll".
Det är ju sådana bloggare som får alla kommentarerna.
Eller så kanske jag ska skriva något jävligt provocerande och politiskt inkorrekt, som att Riccardo förtjänade att dö eftersom han var blatte. Eller att vi borde privatisera sjukvården, för har man inte råd att betala ska man fan ingen sjukvård ha.
Eller vänta, det är ju just det Moderaterna säger. Fan också! Jag som är kommunist!
Eller så kör jag på som jag alltid har gjort: Jag skriver för mig själv och intalar mig själv att det finns någon därute som läser min blogg, fastän ingen vågar/vill/kan/orkar kommentera. Och visst, jag själv kommenterar aldrig folks bloggar, så det kanske är den gudomliga karmapolisen som ser till att ingen heller kommenterar min.
Will you give all you can give
So that our banner may advance
Some will fall and some will live
Will you stand up and take your chance?
The blood of the martyrs will water the meadows of France!
Det är ju sådana bloggare som får alla kommentarerna.
Eller så kanske jag ska skriva något jävligt provocerande och politiskt inkorrekt, som att Riccardo förtjänade att dö eftersom han var blatte. Eller att vi borde privatisera sjukvården, för har man inte råd att betala ska man fan ingen sjukvård ha.
Eller vänta, det är ju just det Moderaterna säger. Fan också! Jag som är kommunist!
Eller så kör jag på som jag alltid har gjort: Jag skriver för mig själv och intalar mig själv att det finns någon därute som läser min blogg, fastän ingen vågar/vill/kan/orkar kommentera. Och visst, jag själv kommenterar aldrig folks bloggar, så det kanske är den gudomliga karmapolisen som ser till att ingen heller kommenterar min.
Will you give all you can give
So that our banner may advance
Some will fall and some will live
Will you stand up and take your chance?
The blood of the martyrs will water the meadows of France!
Les Miserables. The greatest musical ever.
Spelrecension: Ico (PS2)
Nu har jag äntligen klarat ut Ico (det var på tiden) och här kommer recensionen.
Handling
mål egentligen är att komma ut ur slottet. Efter ett litet tag träffar Ico
den märkliga flickan Yorda som verkar späd och bräcklig som en älva,
men som har makten att öppna stängda dörrar i slottet. En mycket
användbar kompanjon med andra ord.
Pussellösning och fighting
som man blir anfallen av då och då. Man kan välja att fly eller att slåss, men ofta är det smartare att döda dem på en gång för att kunna utforska miljön i lugn och ro. I spelet kan Ico bara dö genom att falla för långa sträckor, så demonerna kan inte göra honom någonting (förutom att slå ner honom på marken). Däremot är de väldigt förtjusta i Yorda och försöker dra ner henne i stora, svarta hål så fort du vänder ryggen till. Lyckas de blir det Game Over, så det är bäst att man håller koll på sin skyddsling. I början av spelet slåss man med en träpinne, vilket kan vara en utmaning, men senare hittar man bättre vapen och till sist blir fighterna en barnlek.
Miljöer och musik
Sammanfattning:
Negativt med spelet:
Spelet får fyra poäng av fem möjliga av mig. Det rekommenderas varmt.
Handling
Spelet handlar om den lille pojken Ico, som i början av spelet förs till ett stort slott, där han blir inlåst i en kista. Anledningen till det är att han har två horn på huvudet och i hans kultur tror man att barn med horn är onda och måste offras. 
På något sätt lyckas Ico komma ur kistan och här börjar spelet, vars endamål egentligen är att komma ut ur slottet. Efter ett litet tag träffar Ico
den märkliga flickan Yorda som verkar späd och bräcklig som en älva,
men som har makten att öppna stängda dörrar i slottet. En mycket
användbar kompanjon med andra ord.
Det är i stort sett den handling man får i spelet, förutom den lilla snutten som visas i slutet. Inte ett ord om Icos eller Yordas bakgrunder, var de kommer ifrån, vad de tänker, känner... hela spelet är bara pussellösning, utan att man egentligen fattar varför, förutom att Ico uppenbarligen vill fly från slottet.
Pussellösning och fighting
Jag trodde aldrig att jag skulle tycka om ett spel utan riktig handling, men trots det lyckas Ico smita in i mitt hjärta på något sätt. I början kämpade jag med uppdragen och kunde verkligen inte fatta hur detta spel kan vara kult, men när jag kom in i pussellösningen kunde jag plötsligt inte få nog av det. 
Pusslen är ofta väldigt logiska och går ut på att man ska ta sig själv och
Yorda till ett par dörrar för att komma till nästa miljö. Det kan finnas
knappar som ska tryckas in, broar som ska sänkas ner eller rep som ska
dras i. Vissa är svårare än andra, men det ju är precis så det ska vara.
I spelet finns lite action också i form av väldigt vackra skuggdemoner Yorda till ett par dörrar för att komma till nästa miljö. Det kan finnas
knappar som ska tryckas in, broar som ska sänkas ner eller rep som ska
dras i. Vissa är svårare än andra, men det ju är precis så det ska vara.
som man blir anfallen av då och då. Man kan välja att fly eller att slåss, men ofta är det smartare att döda dem på en gång för att kunna utforska miljön i lugn och ro. I spelet kan Ico bara dö genom att falla för långa sträckor, så demonerna kan inte göra honom någonting (förutom att slå ner honom på marken). Däremot är de väldigt förtjusta i Yorda och försöker dra ner henne i stora, svarta hål så fort du vänder ryggen till. Lyckas de blir det Game Over, så det är bäst att man håller koll på sin skyddsling. I början av spelet slåss man med en träpinne, vilket kan vara en utmaning, men senare hittar man bättre vapen och till sist blir fighterna en barnlek.
Miljöer och musik
Miljöerna i spelet är väldigt vackra och välgenomtänkta, men jag som
har kommit in i spelandet genom Silent Hill kan tycka att de i vissa fall
kunde varit bättre. Speciellt de mörkare miljöerna (t.ex. källare) är
väldigt gryniga och när kameran rör sig är det ofta helt omöjligt att se. Det kan vara ett problem som beror på min TV, men om det skulle vara spelets fel är det ett stort problem, eftersom det i pusselspel är så viktigt att kunna se vad man gör.
Ljudeffekterna är helt okej, men inget man direkt lägger märke till. Musiken däremot lyser med sin frånvaro och ofta tyckte jag att det var lite för tyst. På något sätt har spelproducenterna ändå lyckats sätta ihop ett soundtrack till spelet, men jag kan inte för mitt liv förstå vad de använt för musik till det, förutom låten i slutet.
har kommit in i spelandet genom Silent Hill kan tycka att de i vissa fall
kunde varit bättre. Speciellt de mörkare miljöerna (t.ex. källare) är
väldigt gryniga och när kameran rör sig är det ofta helt omöjligt att se. Det kan vara ett problem som beror på min TV, men om det skulle vara spelets fel är det ett stort problem, eftersom det i pusselspel är så viktigt att kunna se vad man gör.
Ljudeffekterna är helt okej, men inget man direkt lägger märke till. Musiken däremot lyser med sin frånvaro och ofta tyckte jag att det var lite för tyst. På något sätt har spelproducenterna ändå lyckats sätta ihop ett soundtrack till spelet, men jag kan inte för mitt liv förstå vad de använt för musik till det, förutom låten i slutet.
Sammanfattning:
Positivt med spelet:
- I Ico finns ingen livsmätare, vilket gör att man slipper hålla på och oroa sig för om man ska dö eller inte och leta efter grejer att hela sig med. Ico kan bara dö på två sätt i spelet: Falla för långt, eller i slutfighten. Det är faktiskt en otrolig befrielse och jag skulle gärna se det i fler spel.
- Pusslen håller en väldigt bra nivå och är oftast varken för svåra eller för lätta. Det är kul att pilla med dem.
- Slutscenen är bland det vackraste jag sett och sången som spelas har jag nästintill lyssnat sönder vid det här laget. Vackert, otroligt vackert.
- När man klarar spelet en gång låser man upp ett multiplayer-alternativ, där en spelare kan styra Ico och en Yorda. Jag har inte hittat någon som vill spela med mig än, men det låter som en väldigt rolig idé.
Negativt med spelet:
- Den gryniga bilden i de mörka miljöerna stör upplevelsen och gör att det blir svårt att se vart man är på väg.
- Yorda är långifrån den skarpaste kniven i lådan och jag satt ofta och svor åt hur dum hon är. T.ex. om Ico ropar på henne och hon är bakom en pelare, ja då fattar hon ibland inte att hon ska gå runt utan står och går emot pelaren och undrar varför hon inte hittar sin vän.
- Det går bara att spara på vissa ställen i spelet och jag föredrar att kunna spara när jag vill.
- Förutom multiplayer-alternativet finns det inte mycket som motiverar en till att spela om spelet.
Spelet får fyra poäng av fem möjliga av mig. Det rekommenderas varmt.
Roligare saker att göra i GTA än att skjuta folk.
Killen har verkligen missat något.
Att skjuta folk i GTA är bara kul i ungefär en timme. Sedan ledsnar man på att bli jagad av hela jäkla SWAT och FBI bara för att man råkar rikta pistolen mot en polis (som oundvikligen dyker upp om man skjuter en civil).
Så här Darlir, ger jag lite tips på saker som är roligare att göra än att skjuta folk i GTA:
Att skjuta folk i GTA är bara kul i ungefär en timme. Sedan ledsnar man på att bli jagad av hela jäkla SWAT och FBI bara för att man råkar rikta pistolen mot en polis (som oundvikligen dyker upp om man skjuter en civil).
Så här Darlir, ger jag lite tips på saker som är roligare att göra än att skjuta folk i GTA:
- Stjäla bilar. Se hur snabba bilar och motorcyklar man kan hitta och raca runt med dem. Om (när) man kraschar och bilen exploderar är det bara att stjäla en ny.
- Åka på en traktortät väg, stjäla en massa traktorer och göra ett traktortåg. Mitt rekord är ett tåg på hela sex traktorer, som jag lyckades sammankoppla via dragkrokarna.
- Hitta tröskan, komma på hur man stjäl den och köra runt i stan med den. Med den är det kul att köra över folk också, eftersom de kommer ut som köttfärs ur tömningsröret.
- Hålla på med alla flickvänner som finns och försöka få till det med dem (I San Andreas). I GTA 3 var det rätt roligt att dra med prostituerade.
- Värva folk till sitt gäng.
- Försöka hitta alla "insane jumps" som finns och klara dem.
- Stjäla ett flygplan och flyga runt. Man kan även leka 9/11 och flyga in i olika torn som finns.
- Om du prompt måste döda folk, så gör det i alla fall på ett originellt sätt. Skördetröskan som jag nyss nämnde är det bästa sätet. Annars är det rätt roligt att spraya ner dem med grön färg eller slå dem med en dildo.
Där, min vän, har du tips på saker att göra i spelet om (när) du tröttnar på att bara gå runt och skjuta folk.
Sedan kan man ju alltid göra uppdragen också, vilket egentligen är poängen med hela spelet.
Sedan kan man ju alltid göra uppdragen också, vilket egentligen är poängen med hela spelet.
Tjejsnack v 40: Djur
Dags för lite intressanta (?) frågor igen. Denna vecka handlar frågorna om djur och jag ska FÖRSÖKA att inte svara samma sak på varje fråga, även om jag hade samma spontana svar på allt när jag först läste igenom dem.
- Vad har du för favorit djur?
- Vilket djur har du alltid drömt om att få träffa/se i det vilda.
- Vad för slags djur skulle du vara om du var ett djur, varför?
- Vilket djur är du mest rädd för, varför?
- Har du några djur? Vad/vilka?
Schulman ska väck, han ska stoppas i en säck!
Läste igår att Schulman slutat blogga och det är en nyhet som framkallar samma glädje hos mig som t.ex. ett moderat valfiasko skulle göra. Eller nyheten att Chelsea blir nedflyttade. Ingen stor personlig glädje alltså, utan mer skadeglädje. Glädje över att ?den mörka sidan? får vad de förtjänar.
Jag kan ärligt inte säga att jag gillar eller inte gillar Schulmans blogg, eftersom jag har läst den endast en gång i mitt liv. Det var i somras när Harry Potter-boken hade kommit ut och han skrev exakt vilka som dog i bloggen för att han ?var så trött på all hysteri?. Han kallade också oss fans för töntar.
Jag har inget emot att bli kallad tönt, eftersom jag vet att Harry Potter är lite töntigt. Däremot övergår det min förståelse hur man kan spoila en bok på sin blogg på det där sättet. Det är något man helt enkelt inte gör, oavsett om det handlar om Harry Potter, Dan Brown eller någon annan nyutkommen bok.
Samma gäller för film och TV-serier. Jag ser inte på Prison Break, men jag skulle ju kunna ladda ner de senaste avsnitten och spoila allting i min blogg? Om jag hade en väldigt stor blogg det vill säga.
Eller tänk Sagan om Ringen. Vad hade hänt om Schulman innan premiären av trean skrivit med stora bokstäver ?FRODO OCH SAM ÖVERLEVER! DE LYCKAS KASTA NER RINGEN! THEODEN DÖR!? Hade det varit ok?
Självklart inte, om man inte är en jävla tomte som heter Schulman som bara vill provocera så mycket som möjligt eftersom han är uppmärksamhetskåt. Efter det inlägget svor jag att aldrig läsa hans blogg och det har jag faktiskt inte gjort heller, trots påtryckningar från en del vänner.
Och nu är han väck och jag känner samma slags skadeglädje som jag skulle känna om Carolina Gynnings silikonläppar exploderade så att hon såg ut som Jenifer i kortskräckfilmen med samma namn (riktig äcklig med andra ord). Jag funderade på att illustrera inlägget med en bild på Jenifer, men hon är helt enkelt för äcklig. Jag för mardrömmar av att tänka på henne :/
Det blir en fruktansvärd bild från helgens F1-lopp istället. I loppet råkade Button ut för en hemsk F1-olycka...
Och jag har sällan skrattat så mycket >_<
Jag kan ärligt inte säga att jag gillar eller inte gillar Schulmans blogg, eftersom jag har läst den endast en gång i mitt liv. Det var i somras när Harry Potter-boken hade kommit ut och han skrev exakt vilka som dog i bloggen för att han ?var så trött på all hysteri?. Han kallade också oss fans för töntar.
Jag har inget emot att bli kallad tönt, eftersom jag vet att Harry Potter är lite töntigt. Däremot övergår det min förståelse hur man kan spoila en bok på sin blogg på det där sättet. Det är något man helt enkelt inte gör, oavsett om det handlar om Harry Potter, Dan Brown eller någon annan nyutkommen bok.
Samma gäller för film och TV-serier. Jag ser inte på Prison Break, men jag skulle ju kunna ladda ner de senaste avsnitten och spoila allting i min blogg? Om jag hade en väldigt stor blogg det vill säga.
Eller tänk Sagan om Ringen. Vad hade hänt om Schulman innan premiären av trean skrivit med stora bokstäver ?FRODO OCH SAM ÖVERLEVER! DE LYCKAS KASTA NER RINGEN! THEODEN DÖR!? Hade det varit ok?
Självklart inte, om man inte är en jävla tomte som heter Schulman som bara vill provocera så mycket som möjligt eftersom han är uppmärksamhetskåt. Efter det inlägget svor jag att aldrig läsa hans blogg och det har jag faktiskt inte gjort heller, trots påtryckningar från en del vänner.
Och nu är han väck och jag känner samma slags skadeglädje som jag skulle känna om Carolina Gynnings silikonläppar exploderade så att hon såg ut som Jenifer i kortskräckfilmen med samma namn (riktig äcklig med andra ord). Jag funderade på att illustrera inlägget med en bild på Jenifer, men hon är helt enkelt för äcklig. Jag för mardrömmar av att tänka på henne :/
Det blir en fruktansvärd bild från helgens F1-lopp istället. I loppet råkade Button ut för en hemsk F1-olycka...
Och jag har sällan skrattat så mycket >_<
