På sistone har jag sett många som listar sina "blandband" i bloggarna och utmanar andra att göra samma sak. Jag har inte blivit utmanad, men tycker att det är en rolig idé, så här kommer mitt band. Grejen är att man väljer ut femton låtar och motiverar varför man har valt just dem. Syftet är, förutom att man kan skryta om hur originell musik man lyssnar på, att få nostalgikänslor över att man överhuvudtaget vet vad ett "blandband" är.

Jag har gjort det ganska enkelt för mig och valt ut femton låtar som jag har på datorn just nu istället för femton låtar jag någonsin har lyssnat på. Det gör att bandet inte är något "Best songs EVER"-band, utan mer en lista på musik jag lyssnar på just nu.

Jag har dessutom lagt till en extra twist i form ev en deppighets-faktor. Låtarna är nämligen graderade efter hur deprimerande de är och sorterade därefter så att de smöriga kärlekslåtarna är först och självmordslåtarna sist. Tanken med det är att man ska lyssna på mitt blandband och först vara jätteglad och sedan bli mer och mer deprimerad för att till sist känna att livet är helt meningslöst.

1) Baby I love you - Ramones. Denna låt blev jag kär i när jag såg ett klipp där James McAvoy sjunger den i Macbeth. Jag trodde att Ramones gjorde punk, så jag blev förvånad när jag hörde denna ganska smöriga kärlekspoplåt. Texten är mer än lovligt cliché, men melodin är trallvänlig.

2) Falling Slowly - Glen Hansard & Marketa Irglova (från filmen "Once"). Den här låten hörde jag på Oscargalan, där den vann priset för bästa låt. Jag gillade den direkt och ska se filmen så fort jag får tag på den. Det här är en typisk låt som jag i vissa situationer skulle avfärda som tråkig, men som med just de artisterna och det soundet blir stämningsfull istället.

3) Easy as Life - Tina Turner. Jag ska försöka att undvika musikallåtar på mitt blandband, men den här tycker jag inte räknas till den kategorin. Visserligen har den varit med i musikalen Aida, men det är Tina Turner som sjunger och den är inte det minsta musikalaktig. Den är en skön låt med en härlig melodi och Tina Turner har faktiskt en väldigt bra röst.

4) Cross of Honour - Grimethorpe Colliery Band. Jag har gillat brassbandsmusik sedan jag såg filmen Brassed Off och den här låten är min favorit just nu. Den kommer från just Brassed Off och får mig att tänka på gamla engelska nedgångna städer med människor som kämpar för att få ihop pengar så att de kan köpa mat till sin familj.

5) Cryin' - Aerosmith - Jag hittar mina låtar på de mest olika ställen och den här kommer faktiskt från Idol, där den rödhåriga skåningen sjöng den här på ett väldigt bra sätt. Jag blev nyfiken och ville höra originalet, som jag gillade direkt. En skön låt helt enkelt.

6) Crash and Burn - Savage Garden. Inget blandband är komplett utan Savage Garden. Och vilken låt passar bättre än deras i mitt tycke bästa låt? Tydligen var den här bannlyst i USA efter 9/11 och jag kan bara gissa att det beror på låttiteln... för själva låten är så vacker och hoppfull att jag omöjligt kan se något som kan misstolkas som terroristiskt i den.

7) Dream of You - Schiller mit Heppner. För ett tag sedan var jag helt besatt av Robin Hobbs fantasyböcker och då hittade jag en fanvideo med den här låten. Den passar väldigt bra till just fantasyvideos och får mig att tänka på enorma öppna fält, vita klippor och vargar som springer.

8) Dark Waltz - Hayley Westenra. Den här låten hittade jag i en annan fanvideo, nämligen en med musikalen Elisabeth. Tanken att göra fanvideos av musikaler med låtar som inte kommer från musikalen är lite märklig och jag måste säga att videon inte var den bästa. Dock är låten väldigt stämningsfull och vacker.

9) Women of Ireland - Kate Bush (?). Äntligen en låt som inte kommer från vare sig fanvideos eller filmer! När jag var yngre köpte jag en skiva som heter "Celtic Circle" och det här är en av de bästa låtarna på den skivan. Jag tror att det är Kate Bush som sjunger, men jag är inte 100% säker. Texten är i alla fall på gaeliska och låten ger mig sådana nostalgikänslor. Jag vill tillbaka till Irland :(

10) Skellig - Loreena McKennit. Den här kommer också från Celtic Circle, men är till skillnad från "Women of Ireland" på engelska. Jag vet faktiskt inte vad den ska handla om, men jag tolkar fritt in Robin Hobbs böcker i texten och så länge det fungerar för mig är jag nöjd. Loreena har en riktigt bra röst och hela låten fullkomligt skriker fantasy.

11) Jolene - Dolly Parton. Texten är kanske inte den bästa, men det här är en härlig countrysvängig låt och Dollys röst är faktiskt bra. Den här lärde jag känna när jag hörde en parodi på den med "Son of Sven".

12) Knights of Cydonia - Muse. Första (och enda) "spellåten" på bandet. Den här kommer från Guitar Hero och är förjävlig att spela (jag har bett Fanny att säga till på skarpen om jag någonsin får för mig att spela den igen), men dödscool att lyssna till. Jag gillar speciellt gitarrerna i början och det faktum att de varit sparsamma med sång. Istället är det gitarrerna som gör låten.

13) Paint it Black - Marie Laforet. Jag bad om tips på fransk musik på ett forum för ett tag sedan och fick tipset att lyssna på Marie Laforet och speciellt hennes cover på Rolling Stones' "Paint it Black". Och jisses vad bra den här låten är. Jag säger det inte ofta, men det här är bättre än originalet (som jag känner till väl efter att ha spelat den på Guitar Hero).

14) Ghost Town - Huns and Dr. Beeker. Nu börjar vi komma in på de seriöst deprimerande låtarna. Det här är en riktigt sorglig, men också fascinerande låt om Chernobylkatastrofen och människorna som dog där. Med textrader som "Mama where are you?" skulle den kunna bli överdrivet smörig, men de lyckas balansera upp låten på ett beundransvärt sätt som gör att man inte bara blir berörd, utan också fascinerad. Fast det kanske inte var meningen?

15) Whiskey Lullaby - Bill Paisley & Allison Krauss. Och så den mest deprimerande låten jag kunde hitta. Den här handlar om två människor som älskar varandra men krossar varandras hjärtan, vilket resulterar i att båda dricker en massa whiskey och tar självmord. Den är är verkligen sjukt deprimerande, men också vacker på det där lite morbida sättet.


Hur känner ni er nu? Blev ni deprimerade efter att ha läst detta? Jag vill tro att mitt blandband reflekterar livet; först är vi naiva och oskyldiga för att bli mer och mer bittra och till sist ta våra liv.

Jag såg Melodifestivalen igår och trodde stenhårt att Patrik Isaksson och BWO skulle gå vidare. När det visade sig att Gul och Blå-idioten tog Patriks i mitt tycke förutbestämda plats tappade jag allt förtroende för svenska folket (det lilla som fanns kvar sedan de förra delfinalernas fiaskon det vill säga).
Vem röstade på henne?!
Jag funderade länge och kom fram till följande alternativ:

1) Svenska folket verkligen är sådana idioter och tyckte att låten var bra (inte troligt).
2) Hon hade en fanclub med en budget på uppskattningsvis 10000 kronor, som ringde utav helvete.
3) Alla finnar (och andra) som är trötta på att bli utskattade av Sverige gick ihop och bestämde att "nu fan ska vi rösta fram en riktig dålig låt så att hela Europa skrattar åt Sverige!" Sedan satt de där med sina Nokia-telefoner och ringde hela kvällen.

Jag tror på alternativ tre, eftersom det är det enda alternativet som kan göra mig lite glad igen. För jag tycker om att skratta åt Sverige, på samma sätt som svenskar tycker om att skratta åt skämt om finsk tango, knivar, koskenkorva mumintroll och gud vet vad. Men jag vill inte skratta åt Sverige på bekostnad av Patrik Isaksson, som jag verkligen gillar.

Nåja, Patrik är förmodligen för bra för denna sketna B-festival i vilket fall.

För övrigt tycker jag att sångaren i BWO är riktigt, riktigt snygg (han påminner om Der Tod i Elisabeth), men så fort han öppnar käften för att prata ryser jag. Har någon någonsin hört en mer överklasstockholmsk dialekt? Dessutom verkar han vara riktigt kamerakåt och dryg.
Okej, om han "bara" var en notorisk mördare a la der Tod skulle jag kunna älska honom, men överklasstockholmska och dryghet kan jag inte leva med. Tyvärr.

Jag vet inte om mina äckelkänslor för brutna ben kan räknas som en fobi. Å ena sidan är jag aldrig rädd för att det SKA hända. Jag oroar mig inte för att bryta ett ben när jag är ute och går (även om det är halt) och jag kan se en fotbollsmatch utan att tänka på vad som kan hända.
Men å andra sidan är min reaktion när det väl händer... jag minns när jag tittade på fotboll för något år sedan och Jimmy Bullard "bröt benet" (det var ingen fraktur, utan någon slags vridning). Min lillebror satt inte och dregglade över bilden direkt, men till och med han blev förvånad över min reaktion. Jag fick panik, slängde händerna för ögonen och skrek. Sedan var jag helt nojig hela kvällen och kunde knappt sitta stilla, för jag inbillade mig att de skulle visa det på alla TV-kanaler (vilket de inte gjorde).
För någon dag sedan såg jag ett klipp på youtube på en galopphäst som hette Ruffian. Hennes historia är väldigt rörande, men givetvis var de tvungna att visa i extrem närbild hur hon bröt benet... det var trickfilmat, men jag fick sådan panik när jag såg det. Seriöst; de hade kunnat såga av en mans ben med motorsåg och jag hade ändå inte reagerat på det här sättet.

Jag funderar på att sitta en kväll och se alla youtube-filmer med brutna ben bara för att härda mig, för att förhoppningsvis inte bli påverkad av det längre. Men jag vet inte om jag skulle klara det. Det skulle i varje fall bli en väldigt otrevlig natt efteråt :/ Men vad tror ni? Går det att härda bort rädslor på det där sättet? Eller kommer jag bara att plåga mig själv en kväll för ingenting?

Här är hästen som väckte tankarna hos mig; Ruffian. Läs om henne på Wikipedia om ni är intresserade; hennes historia är väldigt rörande och tragisk.

Det här kommer inte att bli något regelbundet; att jag skriver om Melodifestivalen varje vecka... faktum är att det här är den första svenska tävlingen jag har sett på en herrans massa år. Den europeiska följer jag slaviskt, men de svenska gör mig bara irriterad. Men i lördags hade jag ingenting att göra och eftersom Fanny var i extras över att Melodifestivalen skulle börja tänkte jag "varför inte?".
Här är min utvärdering av låtarna:

E-Type & The Poodles - Line Of Fire
Guitar Hero! Gitarrerna var coola, sången inte lika bra (där den överhuvudtaget hördes). Låten hade vunnit på att göras instrumental, men då hade den förmodligen inte fått vara med i Melodifestivalen. Jag blev också besviken på att det inte fanns något gitarrsolo värt namnet. Trots det var det här en av min favoriter.

Face-84 - Alla Gamla X
Fanny och jag lyssnade på låten och efteråt konstaterade vi att vi inte mindes någonting av den. Den var inte ens dålig, utan bara intetsägande. Ett minus för det töntiga namnet. Förmodligen var texten lika töntig, men jag vet inte säkert, för jag kommer ju inte ihåg någonting av den.

Velvet - Déjà Vu Velvet
Den här kommer jag ihåg... tyvärr. Dåligt, dåligt.

Michael Michailoff - That's Love
Favoriten! Låtnamnet är ganska blasé, men vad gör det när artistens namn är så coolt? Låten var faktiskt bra, även om den var aningen intetsägande. Och på scen var han riktigt trevlig att titta på.
 
Brandur - Lullaby
Innan musiken började deklarerade jag att jag håller på Brandur, eftersom han påminner om någon (fast jag inte kunde bestämma mig för vem), men när låten började tror jag att jag somnade. Ballader kan vara vackra och stämningsfulla, men den här var bara just en "lullaby" och det är inte positivt. Och vill vi seriöst skicka iväg en ballad?

Amy Diamond - Thank You
Om Brandur var min favorit innan jag hört bidragen var Amy precis motsatsen. Jag har alltid sett henne som en lillgammal snorunge vars föräldrar säkert utnyttjar henne för att tjäna pengar. Vi kan liksom inte skicka iväg någon som är tolv..? Sedan såg jag att hon är sexton, men det förändrade inte min attityd till henne. Inte ens hennes sång förändrade min attityd. Hon han sjunga, det kan jag medge, men hon kan inte göra mycket annat. Och herregud vad jag skulle skämmas om vi skickade iväg henne till Europa...

Suzzie Tapper - Jag minns inte vad låten heter... Miracles-någonting tror jag.
Intetsägande låt. Tydligen skulle den vara jättedjup och handla om alzheimers som hon lider av, men jag missade hela den biten och låten blev just intetsägande. Jag skulle chansa på att de flesta röster hon fick var sympatiröster.

Christer Sjögren - I Love Europe
Jag trodde inte att det skulle hända, men det visade sig att det skulle komma en låt jag hatade ÄNNU mer än Amy Diamonds. "I love Europe" låter som något före detta Sovjetstater brukar döpa låtar till för att visa att de är européer nu och inte ryssar. Och för att få en massa röster förstås. Att vifta med alla länders flaggor brukar de göra också och att lägga in rader på andra språk än engelska är ett riktigt genidrag om man vill ha röster.
Men i år är det tydligen inte Moldavien eller Slovakien som gör det, utan Sverige. Unbelievable. Att låten är dansbandssvängig stör mig inte det minsta, men jag kan inte leva med att Sverige kanske skickar ett sådant här billigt bidrag. Vinner han flyttar jag till Odessa och blir Ukrainare på heltid.


Summan av kardemumman är att jag var något missnöjd med hur det gick. Fast det är välk bara ännu ett bevis på att svenska folket är lättmutade idioter och det visste jag ju redan.

Skulle jag tvingas vara med i Melodifestivalen skulle jag göra en rocklåt. Kunde jag sjunga skulle jag sjunga musikal, men tyvärr har jag inte rösten för det och det bästa sättet att dölja en dålig röst är med ylande gitarrer. Jag skulle ha med ett gitarrsolo också på uppskattningsvis tre minuter. Hur lång får låten vara? Inte mycket mer än tre va? Då behöver jag ju inte sjunga så mycket.
Jag pratade om den här med brorsan förut och han sade att han skulle göra precis samma sak.

Jag känner mig övergiven och funderar på om någon i min omgivning tar mig på allvar.
Bakgrunden till funderingarna är att en kompis till mig nyss skrev att hon har bokat en resa till Thailand, Laos, Kambodja och gud vet vart. Kul för henne, visst, men jag kan inte låta bli att tänka på hur vi slängde reseidéer fram och tillbaka mellan varandra i höstas. Jag hade sagt upp mig och visste inte vad jag skulle göra, hon hade tagit ett sabbatsår från sin utbildning och visste inte heller riktigt... "vi åker på en långresa!" kom någon av oss på och vips började vi drömma.  Det lustiga var att jag nämnde just de ovanstående länderna som exempel på platser jag skulle vilja åka till...
Hon tog mig förmodligen inte på allvar. Det gjorde jag. Visst, man kan hålla på och drömma och kasta fram mer eller mindre omöjliga idéer, men det finns alltid ett uns av allvar bakom allting. I alla fall hos mig. Jag ville verkligen åka någonstans, långt bort. Och hade hon visat att det var allvar från hennes sida också hade jag inte tvekat att skjuta studier och jobb åt sidan för drömmens skull.

Nu är hennes resa färdigbokad och hon åker i mars med någon annan kompis. Och jag är kvar här i Skövde och längtar bort medan jag känner att livet glider mellan mina fingrar rakt ut i sanden. Lyssnar på Bill Paisleys "Whiskey Lullaby" just nu och den är så sorglig att jag övergivenhetskänslan känns än mer överväldigande.

Det känns förresten inte alls bättre efter att ha skrivit här, utan värre. När jag började skriva var jag upprörd, medan jag nu känner mig närmare deprimerad.

Jag hade en hemsk dröm inatt... det var ingen riktig mardröm, för jag vaknade inte upp genomsvettig och skrikande, men den var riktigt obehaglig.
I den var jag och en barndomskompis inlåsta i min lågstadieskolas källare. Den källaren var inte bara en källare, utan ett skyddsrum, så vi var verkligen inlåsta. För att komma ut därifrån var vi tvungna att lösa en jättesvår matteuppgift, som jag tror hade något med trigonometri att göra, och presentera den för vår fångvaktare, som satt i rummet ovanför. Vi var livrädda för honom, och det med all rätt, för han var ingen mindre än Pyramid Head från Silent Hill 2 (och filmen).
Min kompis var kass på matte redan i skolan och i drömmen hade ingenting ändrats, så det var jag som satt och jobbade med uppgiften medan hon tittade på den och ritade i blocket. Ett tag ville jag fråga någonting om uppgiften, så jag tog mod till mig och smög upp till Pyramid Heads rum, men han var inte där. Tur det kanske, för jag var LIVRÄDD. Fast att han inte är där betyder ju att han är någon annanstans, så jag fick ännu mer panik när jag smög tilbaka till källaren.
Jag fortsatte att jobba på matteuppgiften när vi hörde ett ljud i korridoren utanför. Steg. Någon var på väg emot oss. Det lät som om något av metall släpades mot golvet... det var då vi insåg att det var Pyramid Head som var på väg för att ta oss. Och med sig hade han sin ENORMA kniv, som han attackerar med i Silent Hill 2.
Det blev för mycket för mig och jag vaknade innan han hade kommit in i rummet... vilket jag är rätt glad för, för en halvmänniska med en enorm kniv kan bara betyda dåliga saker. Fast det hade varit rätt intressant att se vad som hände.

Om det fortfarande finns människor som har lyckats missa både Silent Hill 2 och Silent Hill-filmen kommer här en bild på vad jag tvingades stå ut med inatt.

Jag tittade lite på Gaygalan igår och undrade om den egentligen inte gör alla homosexuella en björntjänst? Jag såg inte många där som är öppet homosexuella, utan istället passade folk som Carolina Gynning och diverse Idol-deltagare på att synas och visa hur open-minded de minsann är mot "de där homosexuella". Men de var samtidigt noga med att ingen ska tro att de är homosexuella själva.
Och titeln "Årets Bög"... är det verkligen något att sträva efter? Är det verkligen positivt?
Jag tycker att det bara osar "vi och dom" över hela galan. Vi, de "normala" ska visa att vi är så toleranta mot dem, "de andra". MEN gud förbjude att vi förväxlas med dem.

Fast vi tycker om att placera människor i fack. De är bög, du är straight, du är muslim, du är jude, du är bimbo, du är pensionär... kan vi inte bara vara människor tillsammans och slippa ha dessa skyltar runt halsen? Och kan vi inte få slippa alla dess galor?! Jag tycker också att vi kan skippa Prideparaden. Inte för att det inte är kul med en parad, utan för att det känns som det är meningen att bögarna och flatorna kan få visa upp sig då mot att de håller käft resten av året. Kan vi kalla paraden Människoparaden istället? Eller Glädjeparaden?

Jag sitter och lyssnar på den engelska versionen av Chess just nu och undrar över hur den kan vara så underbart bra när den svenska versionen är så kass? Sedan kommer jag på att trots att Björn och Benny var med och skrev Chess är det en ENGELSK musikal och skrevs på ENGELSKA. Sedan översatte någon lustigkurre den till svenska, precis som andra musikaler som Cats och Phantom blev översatta.
Jag tänker på Chess som en svensk musikal, men egentligen är den svenska versionen bara en översättning. Eller inte bara en översättning förresten; de har ju gjort om hela historien och tagit bort alla de bästa styckena, som "One Night in Bangkok" och den magnifika finalen "Endgame". Jag minns inte vem som vinner, men enligt Wikipedia är det olika personer i olika uppsättningar. Ibland vinner den arroganta amerikanen, ibland vinner ryssen. Jag för min del håller på amerikanen (Anders Ekborgs dryga amerikan är förresten det enda positiva med den svenska versionen).
Jag tror att jag ska föreslå att Fanny och jag ser svenska Chess ikväll... bara för att se om den är så hemsk som jag inbillar mig.

När jag gick med i Tjejsnack tyckte jag att det skulle bli skitkul med nya frågor om allt mellan himmel och jord, serverade rakt ner i min mailbox varje vecka. Jag svarade lydigt på frågorna ett tag, men sedan insåg jag hur tråkiga de egentligen var. De handlade om vädret, förkylningar och annat skit som jag aldrig skulle orka läsa om, och jag är ganska säker på att ingen heller orkar läsa sådant i min blogg. Så jag hoppade av.
Men nu såg jag veckans tema och bestämde mig för att hoppa på igen (om än tillfälligt).

Astrid Lindgren

• Har du läst mycket av Astrid Lindgrens böcker och/eller sett många av hennes filmer?

Till min stora skam måste jag erkänna att allt jag vet om Astrid Lindgren kommer från filmatiseringarna av böckerna... Mio min Mio är den enda boken jag minns att jag har läst, plus kanske någon bilderbok med Pippi. Mina föräldrar är finnar ffs, de läste aldrig Astrid för mig >_<

• Vilken/vilka favoriter har du?

Mio min Mio, hands down. Det finns ingen saga som har påverkat mig ens hälften så mycket som den har gjort (nu snackar vi bara Astrids sagor, okej?). Tvåa kommer Bröderna Lejonhjärta och sedan är det en avgrundsdjup klyfta till resten av hennes böcker. De två sagorna är verkligen i en klass för dig, men det kan bero på att de är lite allvarligare och lite djupare än allt det andra hon har skrivit.

• Vilken Astrid Lindgren-figur kan du absolut inte med?

Alla förutom karaktärerna i de två ovan nämnda böckerna skulle jag säga. Jag avskyr Karlsson på Taket, Madicken, Bullerbybarnen och mest av allt de där jäkla Saltkråkanborna.

• Vem av Astrid Lindgren-figurerna är du mest lik?

Jag skulle aldrig erkänna att jag är lik någon figur från böckerna jag inte gillar (och det är alla förutom Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio). Så vem i dem skulle jag kunna vara lik? Om jag ska vara riktigt djup blir nog mitt svar att jag är mest lik Svärdssmidaren som bor i det svarta berget i Landet Utanför. Han är ingen huvudperson eller hjälte (snarare ett offer för Kato), men det är han som ger Mio vapnet som gör att han kan döda Kato.

• Vem av Astrid Lindgren-figurerna skulle du vilja vara? Varför?

Mios flickvän :D
Nej, jag skojar. Jag skulle nog vilja vara Sofia från Bröderna Lejonhjärta. Jag gillar hennes mod... och att bo med en massa duvor vore inte heller helt fel. Nu minns jag inte om hon dör i slutet >_<

Jag har inte så mycket att göra just nu, så jag tänkte slänga ihop en recension på en film som jag såg för ett par dagar sedan:


The Wolves of Kromer

The Wolves of Kromer är en engelsk lågbudgetproduktion som utspelar sig i och utanför en liten by vid namn Kromer på den engelska landsbygden. Där bor förutom byborna också ett antal vargar, av vilka vi lär känna två vid namn Seth och Gabriel. I filmen får vi följa deras liv och bekymmer samtidigt som bybornas hat mot dem växer. I filmen finns egentligen två olika historier; en där vi får följa Seth och Gabriel och en där vi får följa byborna och i slutet går de ihop i en.
Det är inte så enkelt att "varg" innebär ett exemplar av Canis Lupus, utan vargarna är istället människor som är utklädda till vargar med päls och lössvans. Detta vållar tittaren en hel del huvudbry till en början, eftersom man inte riktigt vet om de ska föreställa riktiga vargar eller människor som klätt ut sig till vargar. Senare i filmen klarnar det dock och man inser att mycket berättas i metaforer och att lite är vad det verkar vara. Det gör att filmen får mer djup och att tittaren får dra en del egna slutsatser. Trots det är det ingen film som kräver en enorm tankeverksamhet för att kunna förstås, utan man kan lika gärna avnjuta den i soffan sent på kvällen.
Handlingen i filmen är okej, men inte så mycket mer. Storyn med de två vargarna är intressant och rörande, medan bybornas story inte riktigt kändes lika intressant. Dock gillade jag slutet, som gav mig ett stort leende på läpparna. Jag gillade också lågbudgetkänslan i filmen och avsaknaden av flashiga datagjorda monster och effekter. Istället känns filmen jordnära och äkta.
Slutsatsen är att trots att det finns små brister i handlingen är filmen sevärd, även om den är svår att få tag på. Jag skulle gärna se att filmen visades i skolor på grund av budskapet i den och för att visa ungdomarna att film inte är synonymt med Hollywoods biljondollarsproduktioner.