Det finns ingen sport jag blir så glad av som just konståkning. Att se herrarna (jag tittar bara på herrarna, för jag tycker att tjejerna är lite fåniga) åka ger mig gåshud och ett stort fånleende på läpparna. Det är så vackert, så vackert att inget annat kan mäta sig med det. Igår satt jag från två till halv sex och tittade på herrarnas korta program och jag ångrar det inte en sekund. Idag missade jag tyvärr friåkningen på grund av jobbet och det är jag ganska ledsen över. Nu går jag runt här med konståkningsabstinens...

Redan innan VM fick jag veta att två av mina favoriter (Plushenko och Lysacek) hade hoppat av, och när korta programmet började var även Preaubert tvungen att bryta. Som tur var fick jag i alla fall se mina två största favoriter, nämligen Lambiel och Joubert. De där två är helt fantastiska, fast på så olika sätt. Och de är inte bara härliga att titta på när de åker, utan både verkar vara riktigt trevliga och smarta även när de ger intervjuer. Lambiels leende (som han visar ofta) måste seriöst få pris för världens underbaraste, och Jouberts skämtflirtande med Werner var nog bland det roligaste jag någonsin sett.

Varje gång Fanny kommer hit klagar hon på att fåglarna skriker så att hon inte kan höra TVn/spelet/mig/musiken/annat som hon vill lyssna på. I början höll jag med henne och provade olika saker för att få de små liven att hålla näbben för en gång skull, men nu har jag märkt att jag börjar vänja mig vid deras skrikande. När Fanny klagar på skriken är jag oftare och oftare helt oförstående eftersom jag inte störts alls... och nyss hände något som verkligen var intressant.
Jag håller på och uppdaterar mitt Itunes med en massa nya låtar och nyss skulle jag lyssna igenom lite musik för att kolla om det är något jag vill ha kvar eller om det ska slängas. Jag sätter på en låt i winamp... men kan till min stora förvåning inte höra den ordentligt. Jag hör lite svagt sådär, men det är något som gör att den inte hörs som den ska. Jag funderar ett tag och sedan skrattar jag, för jag inser att jag inte hör låten för att fåglarna håller på och överröstar musiken.
Jisses... jag har verkligen lärt mig att koppla bort dem nu.

För två veckor sedan försökte jag se Uniteds Champions League-match mot Lyon via en stream, men trots ihärdigt sökande och testande hittade jag ingenting som fungerade. I ren frustration gav jag då upp allt vad fotboll heter och spelade Guitar Hero istället, vilket var nästan lika roligt.
Jag hade inte höga förhoppningar på att få se Uniteds match ikväll, men döm min förvåning när jag faktiskt hittade en fungerande stream på Uniteds match mot Lyon. Jag satt framför datorn vid 20.35 och väntade otåligt på att sändningen skulle börja när jag kom på att jag kan lyssna på studiosnacket på 6:an (inför Milan-Arsleanal). Och där fastnade jag...
Först sade jag mig själv att jag BARA skulle se Arsenals och Milans startelvor. Sedan försökte jag mig på multitasking i form av att ha Uniteds match igång på datorn och Milans på TVn och titta på båda samtidigt, vilket gick väldigt dåligt eftersom jag missade hela sammanhanget. Jag provade med att titta på Milan och lyssna på United, men det fungerade inte heller, så till sist gav jag upp United och satte mig i min Sacco-säck för att titta på Milan.
Det var faktiskt en bra match och jag måste säga att jag rådiggar Milan i sådana här stora matcher. Mot italienska B-lag spelar Milan som ett B-lag, men i stormatcher är de närapå oslagbara. Och deras äldsta spelare har ju vunnit allt som går att vinna och lite till... fem CL-bucklor (Maldini) är grym respekt!
Tyvärr fipplade Grodätarna från London in bollen i mål ett par gånger och slog ut stolta, starka Milan från världens finaste klubbturnering för den här gången. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de kvalar in nästa säsong och katt Maldini och gubbarna är lika starka som någonsin. Champions League är helt enkelt inte Champions League utan Milan.


För övrigt gäller rubriken bara ikväll. I normala fall håller jag på mitt United.

Jag såg senaste amerikanska Lost-avsnittet igår (så ni som inte vill ha spoilers på "The Constant" får sluta läsa här) och blev förvånad över hur serien kan nå sådana höjder efter den mediokra tredje säsongen.
Jag var helt fast i Lost under första och andra säsongen och säsongsfinalen på andra utnämnde jag till bästa avsnittet någonsin. Sedan började säsong tre och allt kändes bara som en enda lång väntan på att något skulle hända utan att det någonsin gjorde det. Man fick inga egentliga svar på någonting, utan bara fler frågor. Inga av karaktärerna berörde mig särskilt mycket, utan alla deras flashbacks berättade bara samma saker som man redan hört förut. Ja, Sayid har gjort en massa hemska saker, vi VET. Och Kate har problem med relationer, vi har FATTAT DET.
Så när fjärde säsongen började trodde jag att Lost skulle hålla ungefär samma nivå som säsong tre, det vill säga ganska låg. Men första avsnittet var överraskande bra, andra likaså, tredje höll också hög klass... och sedan kom avsnitt fyra och fem som totalt knockade ner mig från stolen. Fy fan vad bra de var.
Ett tecken på det var att jag inte klickade mig in på en massa amerikanska Lost-forum direkt efteråt, utan bara satt och försökte ta in alla känslor. För avsnitten handlade inte så mycket om att få svar på saker, som om människorna och relationerna de har till varandra. T.ex. i senaste avsnittet hade jag kunnat sitta och fundera på tidsresor efteråt, men istället satt jag där och fånlog över att Desmond äntligen hade fått kontakt med Penny.

Och Dan Faraday... vilken karaktär! I början var jag skeptisk, precis som jag alltid är mot alla nykomlingar (sedan Paolo och Nikki), men redan i avsnitt tre smälte jag totalt för hans nördiga charm. Han personifierar verkligen det där förvirrade geniet som kan räkna ut avancerade reaktioner i huvudet, men som inte för sitt liv kan klura ut varför hans flickvän tröttnat på honom. Jag vill se mer av honom.
Desmond har varit min favorit ganska länge (och hans aktier har inte direkt försämrats efter senaste avsnittet), men om Dan fortsätter på det här sättet har han lätt potential att bli min nya favorit.

På sistone har jag sett många som listar sina "blandband" i bloggarna och utmanar andra att göra samma sak. Jag har inte blivit utmanad, men tycker att det är en rolig idé, så här kommer mitt band. Grejen är att man väljer ut femton låtar och motiverar varför man har valt just dem. Syftet är, förutom att man kan skryta om hur originell musik man lyssnar på, att få nostalgikänslor över att man överhuvudtaget vet vad ett "blandband" är.

Jag har gjort det ganska enkelt för mig och valt ut femton låtar som jag har på datorn just nu istället för femton låtar jag någonsin har lyssnat på. Det gör att bandet inte är något "Best songs EVER"-band, utan mer en lista på musik jag lyssnar på just nu.

Jag har dessutom lagt till en extra twist i form ev en deppighets-faktor. Låtarna är nämligen graderade efter hur deprimerande de är och sorterade därefter så att de smöriga kärlekslåtarna är först och självmordslåtarna sist. Tanken med det är att man ska lyssna på mitt blandband och först vara jätteglad och sedan bli mer och mer deprimerad för att till sist känna att livet är helt meningslöst.

1) Baby I love you - Ramones. Denna låt blev jag kär i när jag såg ett klipp där James McAvoy sjunger den i Macbeth. Jag trodde att Ramones gjorde punk, så jag blev förvånad när jag hörde denna ganska smöriga kärlekspoplåt. Texten är mer än lovligt cliché, men melodin är trallvänlig.

2) Falling Slowly - Glen Hansard & Marketa Irglova (från filmen "Once"). Den här låten hörde jag på Oscargalan, där den vann priset för bästa låt. Jag gillade den direkt och ska se filmen så fort jag får tag på den. Det här är en typisk låt som jag i vissa situationer skulle avfärda som tråkig, men som med just de artisterna och det soundet blir stämningsfull istället.

3) Easy as Life - Tina Turner. Jag ska försöka att undvika musikallåtar på mitt blandband, men den här tycker jag inte räknas till den kategorin. Visserligen har den varit med i musikalen Aida, men det är Tina Turner som sjunger och den är inte det minsta musikalaktig. Den är en skön låt med en härlig melodi och Tina Turner har faktiskt en väldigt bra röst.

4) Cross of Honour - Grimethorpe Colliery Band. Jag har gillat brassbandsmusik sedan jag såg filmen Brassed Off och den här låten är min favorit just nu. Den kommer från just Brassed Off och får mig att tänka på gamla engelska nedgångna städer med människor som kämpar för att få ihop pengar så att de kan köpa mat till sin familj.

5) Cryin' - Aerosmith - Jag hittar mina låtar på de mest olika ställen och den här kommer faktiskt från Idol, där den rödhåriga skåningen sjöng den här på ett väldigt bra sätt. Jag blev nyfiken och ville höra originalet, som jag gillade direkt. En skön låt helt enkelt.

6) Crash and Burn - Savage Garden. Inget blandband är komplett utan Savage Garden. Och vilken låt passar bättre än deras i mitt tycke bästa låt? Tydligen var den här bannlyst i USA efter 9/11 och jag kan bara gissa att det beror på låttiteln... för själva låten är så vacker och hoppfull att jag omöjligt kan se något som kan misstolkas som terroristiskt i den.

7) Dream of You - Schiller mit Heppner. För ett tag sedan var jag helt besatt av Robin Hobbs fantasyböcker och då hittade jag en fanvideo med den här låten. Den passar väldigt bra till just fantasyvideos och får mig att tänka på enorma öppna fält, vita klippor och vargar som springer.

8) Dark Waltz - Hayley Westenra. Den här låten hittade jag i en annan fanvideo, nämligen en med musikalen Elisabeth. Tanken att göra fanvideos av musikaler med låtar som inte kommer från musikalen är lite märklig och jag måste säga att videon inte var den bästa. Dock är låten väldigt stämningsfull och vacker.

9) Women of Ireland - Kate Bush (?). Äntligen en låt som inte kommer från vare sig fanvideos eller filmer! När jag var yngre köpte jag en skiva som heter "Celtic Circle" och det här är en av de bästa låtarna på den skivan. Jag tror att det är Kate Bush som sjunger, men jag är inte 100% säker. Texten är i alla fall på gaeliska och låten ger mig sådana nostalgikänslor. Jag vill tillbaka till Irland :(

10) Skellig - Loreena McKennit. Den här kommer också från Celtic Circle, men är till skillnad från "Women of Ireland" på engelska. Jag vet faktiskt inte vad den ska handla om, men jag tolkar fritt in Robin Hobbs böcker i texten och så länge det fungerar för mig är jag nöjd. Loreena har en riktigt bra röst och hela låten fullkomligt skriker fantasy.

11) Jolene - Dolly Parton. Texten är kanske inte den bästa, men det här är en härlig countrysvängig låt och Dollys röst är faktiskt bra. Den här lärde jag känna när jag hörde en parodi på den med "Son of Sven".

12) Knights of Cydonia - Muse. Första (och enda) "spellåten" på bandet. Den här kommer från Guitar Hero och är förjävlig att spela (jag har bett Fanny att säga till på skarpen om jag någonsin får för mig att spela den igen), men dödscool att lyssna till. Jag gillar speciellt gitarrerna i början och det faktum att de varit sparsamma med sång. Istället är det gitarrerna som gör låten.

13) Paint it Black - Marie Laforet. Jag bad om tips på fransk musik på ett forum för ett tag sedan och fick tipset att lyssna på Marie Laforet och speciellt hennes cover på Rolling Stones' "Paint it Black". Och jisses vad bra den här låten är. Jag säger det inte ofta, men det här är bättre än originalet (som jag känner till väl efter att ha spelat den på Guitar Hero).

14) Ghost Town - Huns and Dr. Beeker. Nu börjar vi komma in på de seriöst deprimerande låtarna. Det här är en riktigt sorglig, men också fascinerande låt om Chernobylkatastrofen och människorna som dog där. Med textrader som "Mama where are you?" skulle den kunna bli överdrivet smörig, men de lyckas balansera upp låten på ett beundransvärt sätt som gör att man inte bara blir berörd, utan också fascinerad. Fast det kanske inte var meningen?

15) Whiskey Lullaby - Bill Paisley & Allison Krauss. Och så den mest deprimerande låten jag kunde hitta. Den här handlar om två människor som älskar varandra men krossar varandras hjärtan, vilket resulterar i att båda dricker en massa whiskey och tar självmord. Den är är verkligen sjukt deprimerande, men också vacker på det där lite morbida sättet.


Hur känner ni er nu? Blev ni deprimerade efter att ha läst detta? Jag vill tro att mitt blandband reflekterar livet; först är vi naiva och oskyldiga för att bli mer och mer bittra och till sist ta våra liv.

Jag såg Melodifestivalen igår och trodde stenhårt att Patrik Isaksson och BWO skulle gå vidare. När det visade sig att Gul och Blå-idioten tog Patriks i mitt tycke förutbestämda plats tappade jag allt förtroende för svenska folket (det lilla som fanns kvar sedan de förra delfinalernas fiaskon det vill säga).
Vem röstade på henne?!
Jag funderade länge och kom fram till följande alternativ:

1) Svenska folket verkligen är sådana idioter och tyckte att låten var bra (inte troligt).
2) Hon hade en fanclub med en budget på uppskattningsvis 10000 kronor, som ringde utav helvete.
3) Alla finnar (och andra) som är trötta på att bli utskattade av Sverige gick ihop och bestämde att "nu fan ska vi rösta fram en riktig dålig låt så att hela Europa skrattar åt Sverige!" Sedan satt de där med sina Nokia-telefoner och ringde hela kvällen.

Jag tror på alternativ tre, eftersom det är det enda alternativet som kan göra mig lite glad igen. För jag tycker om att skratta åt Sverige, på samma sätt som svenskar tycker om att skratta åt skämt om finsk tango, knivar, koskenkorva mumintroll och gud vet vad. Men jag vill inte skratta åt Sverige på bekostnad av Patrik Isaksson, som jag verkligen gillar.

Nåja, Patrik är förmodligen för bra för denna sketna B-festival i vilket fall.

För övrigt tycker jag att sångaren i BWO är riktigt, riktigt snygg (han påminner om Der Tod i Elisabeth), men så fort han öppnar käften för att prata ryser jag. Har någon någonsin hört en mer överklasstockholmsk dialekt? Dessutom verkar han vara riktigt kamerakåt och dryg.
Okej, om han "bara" var en notorisk mördare a la der Tod skulle jag kunna älska honom, men överklasstockholmska och dryghet kan jag inte leva med. Tyvärr.

Jag vet inte om mina äckelkänslor för brutna ben kan räknas som en fobi. Å ena sidan är jag aldrig rädd för att det SKA hända. Jag oroar mig inte för att bryta ett ben när jag är ute och går (även om det är halt) och jag kan se en fotbollsmatch utan att tänka på vad som kan hända.
Men å andra sidan är min reaktion när det väl händer... jag minns när jag tittade på fotboll för något år sedan och Jimmy Bullard "bröt benet" (det var ingen fraktur, utan någon slags vridning). Min lillebror satt inte och dregglade över bilden direkt, men till och med han blev förvånad över min reaktion. Jag fick panik, slängde händerna för ögonen och skrek. Sedan var jag helt nojig hela kvällen och kunde knappt sitta stilla, för jag inbillade mig att de skulle visa det på alla TV-kanaler (vilket de inte gjorde).
För någon dag sedan såg jag ett klipp på youtube på en galopphäst som hette Ruffian. Hennes historia är väldigt rörande, men givetvis var de tvungna att visa i extrem närbild hur hon bröt benet... det var trickfilmat, men jag fick sådan panik när jag såg det. Seriöst; de hade kunnat såga av en mans ben med motorsåg och jag hade ändå inte reagerat på det här sättet.

Jag funderar på att sitta en kväll och se alla youtube-filmer med brutna ben bara för att härda mig, för att förhoppningsvis inte bli påverkad av det längre. Men jag vet inte om jag skulle klara det. Det skulle i varje fall bli en väldigt otrevlig natt efteråt :/ Men vad tror ni? Går det att härda bort rädslor på det där sättet? Eller kommer jag bara att plåga mig själv en kväll för ingenting?

Här är hästen som väckte tankarna hos mig; Ruffian. Läs om henne på Wikipedia om ni är intresserade; hennes historia är väldigt rörande och tragisk.

Det här kommer inte att bli något regelbundet; att jag skriver om Melodifestivalen varje vecka... faktum är att det här är den första svenska tävlingen jag har sett på en herrans massa år. Den europeiska följer jag slaviskt, men de svenska gör mig bara irriterad. Men i lördags hade jag ingenting att göra och eftersom Fanny var i extras över att Melodifestivalen skulle börja tänkte jag "varför inte?".
Här är min utvärdering av låtarna:

E-Type & The Poodles - Line Of Fire
Guitar Hero! Gitarrerna var coola, sången inte lika bra (där den överhuvudtaget hördes). Låten hade vunnit på att göras instrumental, men då hade den förmodligen inte fått vara med i Melodifestivalen. Jag blev också besviken på att det inte fanns något gitarrsolo värt namnet. Trots det var det här en av min favoriter.

Face-84 - Alla Gamla X
Fanny och jag lyssnade på låten och efteråt konstaterade vi att vi inte mindes någonting av den. Den var inte ens dålig, utan bara intetsägande. Ett minus för det töntiga namnet. Förmodligen var texten lika töntig, men jag vet inte säkert, för jag kommer ju inte ihåg någonting av den.

Velvet - Déjà Vu Velvet
Den här kommer jag ihåg... tyvärr. Dåligt, dåligt.

Michael Michailoff - That's Love
Favoriten! Låtnamnet är ganska blasé, men vad gör det när artistens namn är så coolt? Låten var faktiskt bra, även om den var aningen intetsägande. Och på scen var han riktigt trevlig att titta på.
 
Brandur - Lullaby
Innan musiken började deklarerade jag att jag håller på Brandur, eftersom han påminner om någon (fast jag inte kunde bestämma mig för vem), men när låten började tror jag att jag somnade. Ballader kan vara vackra och stämningsfulla, men den här var bara just en "lullaby" och det är inte positivt. Och vill vi seriöst skicka iväg en ballad?

Amy Diamond - Thank You
Om Brandur var min favorit innan jag hört bidragen var Amy precis motsatsen. Jag har alltid sett henne som en lillgammal snorunge vars föräldrar säkert utnyttjar henne för att tjäna pengar. Vi kan liksom inte skicka iväg någon som är tolv..? Sedan såg jag att hon är sexton, men det förändrade inte min attityd till henne. Inte ens hennes sång förändrade min attityd. Hon han sjunga, det kan jag medge, men hon kan inte göra mycket annat. Och herregud vad jag skulle skämmas om vi skickade iväg henne till Europa...

Suzzie Tapper - Jag minns inte vad låten heter... Miracles-någonting tror jag.
Intetsägande låt. Tydligen skulle den vara jättedjup och handla om alzheimers som hon lider av, men jag missade hela den biten och låten blev just intetsägande. Jag skulle chansa på att de flesta röster hon fick var sympatiröster.

Christer Sjögren - I Love Europe
Jag trodde inte att det skulle hända, men det visade sig att det skulle komma en låt jag hatade ÄNNU mer än Amy Diamonds. "I love Europe" låter som något före detta Sovjetstater brukar döpa låtar till för att visa att de är européer nu och inte ryssar. Och för att få en massa röster förstås. Att vifta med alla länders flaggor brukar de göra också och att lägga in rader på andra språk än engelska är ett riktigt genidrag om man vill ha röster.
Men i år är det tydligen inte Moldavien eller Slovakien som gör det, utan Sverige. Unbelievable. Att låten är dansbandssvängig stör mig inte det minsta, men jag kan inte leva med att Sverige kanske skickar ett sådant här billigt bidrag. Vinner han flyttar jag till Odessa och blir Ukrainare på heltid.


Summan av kardemumman är att jag var något missnöjd med hur det gick. Fast det är välk bara ännu ett bevis på att svenska folket är lättmutade idioter och det visste jag ju redan.

Skulle jag tvingas vara med i Melodifestivalen skulle jag göra en rocklåt. Kunde jag sjunga skulle jag sjunga musikal, men tyvärr har jag inte rösten för det och det bästa sättet att dölja en dålig röst är med ylande gitarrer. Jag skulle ha med ett gitarrsolo också på uppskattningsvis tre minuter. Hur lång får låten vara? Inte mycket mer än tre va? Då behöver jag ju inte sjunga så mycket.
Jag pratade om den här med brorsan förut och han sade att han skulle göra precis samma sak.

Jag känner mig övergiven och funderar på om någon i min omgivning tar mig på allvar.
Bakgrunden till funderingarna är att en kompis till mig nyss skrev att hon har bokat en resa till Thailand, Laos, Kambodja och gud vet vart. Kul för henne, visst, men jag kan inte låta bli att tänka på hur vi slängde reseidéer fram och tillbaka mellan varandra i höstas. Jag hade sagt upp mig och visste inte vad jag skulle göra, hon hade tagit ett sabbatsår från sin utbildning och visste inte heller riktigt... "vi åker på en långresa!" kom någon av oss på och vips började vi drömma.  Det lustiga var att jag nämnde just de ovanstående länderna som exempel på platser jag skulle vilja åka till...
Hon tog mig förmodligen inte på allvar. Det gjorde jag. Visst, man kan hålla på och drömma och kasta fram mer eller mindre omöjliga idéer, men det finns alltid ett uns av allvar bakom allting. I alla fall hos mig. Jag ville verkligen åka någonstans, långt bort. Och hade hon visat att det var allvar från hennes sida också hade jag inte tvekat att skjuta studier och jobb åt sidan för drömmens skull.

Nu är hennes resa färdigbokad och hon åker i mars med någon annan kompis. Och jag är kvar här i Skövde och längtar bort medan jag känner att livet glider mellan mina fingrar rakt ut i sanden. Lyssnar på Bill Paisleys "Whiskey Lullaby" just nu och den är så sorglig att jag övergivenhetskänslan känns än mer överväldigande.

Det känns förresten inte alls bättre efter att ha skrivit här, utan värre. När jag började skriva var jag upprörd, medan jag nu känner mig närmare deprimerad.

Jag hade en hemsk dröm inatt... det var ingen riktig mardröm, för jag vaknade inte upp genomsvettig och skrikande, men den var riktigt obehaglig.
I den var jag och en barndomskompis inlåsta i min lågstadieskolas källare. Den källaren var inte bara en källare, utan ett skyddsrum, så vi var verkligen inlåsta. För att komma ut därifrån var vi tvungna att lösa en jättesvår matteuppgift, som jag tror hade något med trigonometri att göra, och presentera den för vår fångvaktare, som satt i rummet ovanför. Vi var livrädda för honom, och det med all rätt, för han var ingen mindre än Pyramid Head från Silent Hill 2 (och filmen).
Min kompis var kass på matte redan i skolan och i drömmen hade ingenting ändrats, så det var jag som satt och jobbade med uppgiften medan hon tittade på den och ritade i blocket. Ett tag ville jag fråga någonting om uppgiften, så jag tog mod till mig och smög upp till Pyramid Heads rum, men han var inte där. Tur det kanske, för jag var LIVRÄDD. Fast att han inte är där betyder ju att han är någon annanstans, så jag fick ännu mer panik när jag smög tilbaka till källaren.
Jag fortsatte att jobba på matteuppgiften när vi hörde ett ljud i korridoren utanför. Steg. Någon var på väg emot oss. Det lät som om något av metall släpades mot golvet... det var då vi insåg att det var Pyramid Head som var på väg för att ta oss. Och med sig hade han sin ENORMA kniv, som han attackerar med i Silent Hill 2.
Det blev för mycket för mig och jag vaknade innan han hade kommit in i rummet... vilket jag är rätt glad för, för en halvmänniska med en enorm kniv kan bara betyda dåliga saker. Fast det hade varit rätt intressant att se vad som hände.

Om det fortfarande finns människor som har lyckats missa både Silent Hill 2 och Silent Hill-filmen kommer här en bild på vad jag tvingades stå ut med inatt.

Jag tittade lite på Gaygalan igår och undrade om den egentligen inte gör alla homosexuella en björntjänst? Jag såg inte många där som är öppet homosexuella, utan istället passade folk som Carolina Gynning och diverse Idol-deltagare på att synas och visa hur open-minded de minsann är mot "de där homosexuella". Men de var samtidigt noga med att ingen ska tro att de är homosexuella själva.
Och titeln "Årets Bög"... är det verkligen något att sträva efter? Är det verkligen positivt?
Jag tycker att det bara osar "vi och dom" över hela galan. Vi, de "normala" ska visa att vi är så toleranta mot dem, "de andra". MEN gud förbjude att vi förväxlas med dem.

Fast vi tycker om att placera människor i fack. De är bög, du är straight, du är muslim, du är jude, du är bimbo, du är pensionär... kan vi inte bara vara människor tillsammans och slippa ha dessa skyltar runt halsen? Och kan vi inte få slippa alla dess galor?! Jag tycker också att vi kan skippa Prideparaden. Inte för att det inte är kul med en parad, utan för att det känns som det är meningen att bögarna och flatorna kan få visa upp sig då mot att de håller käft resten av året. Kan vi kalla paraden Människoparaden istället? Eller Glädjeparaden?

Jag sitter och lyssnar på den engelska versionen av Chess just nu och undrar över hur den kan vara så underbart bra när den svenska versionen är så kass? Sedan kommer jag på att trots att Björn och Benny var med och skrev Chess är det en ENGELSK musikal och skrevs på ENGELSKA. Sedan översatte någon lustigkurre den till svenska, precis som andra musikaler som Cats och Phantom blev översatta.
Jag tänker på Chess som en svensk musikal, men egentligen är den svenska versionen bara en översättning. Eller inte bara en översättning förresten; de har ju gjort om hela historien och tagit bort alla de bästa styckena, som "One Night in Bangkok" och den magnifika finalen "Endgame". Jag minns inte vem som vinner, men enligt Wikipedia är det olika personer i olika uppsättningar. Ibland vinner den arroganta amerikanen, ibland vinner ryssen. Jag för min del håller på amerikanen (Anders Ekborgs dryga amerikan är förresten det enda positiva med den svenska versionen).
Jag tror att jag ska föreslå att Fanny och jag ser svenska Chess ikväll... bara för att se om den är så hemsk som jag inbillar mig.

Jag har inte så mycket att göra just nu, så jag tänkte slänga ihop en recension på en film som jag såg för ett par dagar sedan:


The Wolves of Kromer

The Wolves of Kromer är en engelsk lågbudgetproduktion som utspelar sig i och utanför en liten by vid namn Kromer på den engelska landsbygden. Där bor förutom byborna också ett antal vargar, av vilka vi lär känna två vid namn Seth och Gabriel. I filmen får vi följa deras liv och bekymmer samtidigt som bybornas hat mot dem växer. I filmen finns egentligen två olika historier; en där vi får följa Seth och Gabriel och en där vi får följa byborna och i slutet går de ihop i en.
Det är inte så enkelt att "varg" innebär ett exemplar av Canis Lupus, utan vargarna är istället människor som är utklädda till vargar med päls och lössvans. Detta vållar tittaren en hel del huvudbry till en början, eftersom man inte riktigt vet om de ska föreställa riktiga vargar eller människor som klätt ut sig till vargar. Senare i filmen klarnar det dock och man inser att mycket berättas i metaforer och att lite är vad det verkar vara. Det gör att filmen får mer djup och att tittaren får dra en del egna slutsatser. Trots det är det ingen film som kräver en enorm tankeverksamhet för att kunna förstås, utan man kan lika gärna avnjuta den i soffan sent på kvällen.
Handlingen i filmen är okej, men inte så mycket mer. Storyn med de två vargarna är intressant och rörande, medan bybornas story inte riktigt kändes lika intressant. Dock gillade jag slutet, som gav mig ett stort leende på läpparna. Jag gillade också lågbudgetkänslan i filmen och avsaknaden av flashiga datagjorda monster och effekter. Istället känns filmen jordnära och äkta.
Slutsatsen är att trots att det finns små brister i handlingen är filmen sevärd, även om den är svår att få tag på. Jag skulle gärna se att filmen visades i skolor på grund av budskapet i den och för att visa ungdomarna att film inte är synonymt med Hollywoods biljondollarsproduktioner.

Jag blir galen på att det inte finns en enda radiokanal som spelar musik på morgonen.
Jag köpte nämligen en sådan där klockradio just för att kunna vakna upp till MUSIK och slippa väckarklockans jävla pipande. Men nu är det så att VARENDA JÄVLA radiokanal har någon slags morgonprogram där de intervjuar B-kändisar, har IQ-befriade tävlingar i stil med "vinn Adams pengar" (dit IQ-befriade människor faktiskt ringer) och pratar om en massa saker som jag inte bryr mig om ett skit på morgonen.
Resten av dagen spelar de musik, så varför inte göra det på morgonen också?

Snälla; hjälp mig att hitta en radiokanal som spelar musik på morgonen! Det spelar ingen roll vad det är för musik (okej, kanske inte death metal eller hiphop). Jag lyssnar på opera ffs; jag har hög toleransnivå! Men det där pratet är något som jag verkligen inte tål... och Gry och Adam skulle jag kunna hugga huvudet av när jag hör deras klämkäcka röster på morgonen >_<

Vet ni vad som är det högsta en häst har hoppat någonsin?

2,47 meter!

Fattar ni hur högt det egentligen är?
Jag är otroligt fascinerad av det och har just nu spenderat en lång stund med att läsa om hästen ifråga på Wikipedia. Han hette tydligen Huaso och ryttaren hette något annat och sedan kommer en massa historia som ingen säkert bryr sig om.

2,47 meter...

Som sagt; jag är fascinerad.






Ser ni? Det ser helt overkligt ut att hästen skulle komma över det där... han kan ju inte vara mer än 1,60-1,70 i mankhöjd...
Det finns en video på hoppet också (med stämningsfull musik) på http://www.dailymotion.com/tag/huaso/video/213832

Huaso är min idol från och med nu.

Har spenderat morgonen med att titta på Entourage och måste säga att jag gillar serien mer och mer. När den började gå på SVT såg jag de första avsnitten eftersom jag ville fastna för en ny serie då Lost hade slutat. Men det där "klicket" kom aldrig utan jag tyckte bara att karaktärerna var bortskämda idioter med alldeles för mycket pengar, så jag slutade titta.
Nu under vintern har jag slötittat på det ett par gånger och faktiskt fastnat, utan att fatta det själv. Så nu har jag börjat om från början igen med säsong ett och jag älskar det!
Karaktärerna är fortfarande idioter (och särskilt huvudrollen Vince, som är totalt blåst), men det är en del av charmen. För serien är väldigt charmig, om än inte intelligent. Och agenten Ari... jag älskar honom! Fanny säger att hon gillar House på grund av att han är så elak och jag gillar Ari av precis samma orsak: Han är så elak mot allt och alla.
Eller inte elak, utan mer egoistisk. Han ser till sin karriär och tycker att alla ska lyda hans minsta vink. Men samtidigt har jag sett honom dricka tequila med Vince&gänget och jag har svårt att se House göra något liknande, så visst finns det skillnader.

Lost börjar ju igen nu i februari, så då kommer jag att ha två serier att följa. Och det känns som om det räcker för mig.

Jag är så sugen på att spela Shadow of the Colossus nu, men jag måste vänta på att Fanny kommer hit, för annars kommer hon att bli sur som jag vet inte vad. Ikväll ska jag äntligen upp till den hemliga trädgården... jag ska också se om det är sant att man kan se slottet från Ico när man står på bron.
Sedan ska jag övertala Fanny att spela igenom Ico med mig i dual player-mode. Jag kan vara Yorda och hon kan vara Ico... och detta säger jag inte för att Yorda på något sätt är bättre än Ico, utan för att det är Ico som gör allting medan Yorda bara hänger med.

Jag längtar också efter mina fåglar som jag ska skaffa. Jag fick tips på en djuraffär i Göteborg som säljer just agapornis, men sedan pratade jag med en djuraffär här i Skövde och de sade att de mer än gärna beställer hem ungar till mig. Och det känns som om det är bättre för två stackars små fåglar att sitta i min cykelkorg i fem minuter istället för på ett tåg i en timme.
Jag ska nog in dit nu i veckan och höra med dem om de kan beställa. Åååh, fåglar ^_^ Snart kommer jag att ha någon att vissla till, att titta på TV med, att mata med papper och att hälla vatten på. Och nu ska jag göra som jag inte gjorde med Niblet; dvs lägga sjukt mycket tid på dem så att de blir riktigt handtama. Niblet är ju bara halvtam, dvs han får inte panik om handen kommer in i buren och han kan äta ur handen, men han sätter sig inte på den frivilligt.

Och sedan blir det hund ^_^



Rubriken syftar för övrigt på en konversation jag hade med Fanny igår, när jag ifrågasatte om man kan bli fäst vid något materiellt. Då sade hon att folk ju kan bli fästa vid t.ex. bilar, eller TV-SPEL. När jag frågade sade hon att det inte var en pik, men jag är tveksam :P

Elisabeth: I'm strong enough alone!
Death: You were strong only when you thought you were weak!
Elisabeth: I don not call for you!
Death: You will call for me!
Elisabeth: I do not look for you!
Death: You will look for me!
Elisabeth: I'm beginning to love life!
Death: Soon you will hate it!

Visst är det skönt när man känner att folk är på ens sida?

Elisabeth är en otroligt fascinerande musikal med en handling som jag vagt minns från något annat: Döden blir förälskad i en vacker, ung flicka, som dock är förlovad med någon annan. Trots det blir hon kär i döden och ett triangeldrama utvecklas.
Jag kanske minns fel, men jag tror att jag läst en bok med samma handling när jag var yngre. Temat känns aningen morbidt för en barnbok, men jag tror att det var en saga jag läste. Jag minns bara inte vilken.

Hur som helst har jag sett flera nummer från musikalen på youtube och jag är förtrollad av den. Jag skulle kunna kasta mig över tyska (!) amazon och beställa den på stört om det inte vore så att jag flyttar om en vecka. Och de har leveranstider på mer än så. Men så fort jag fått igång datorn i Skövde ska jag beställa hem denna.
Shit, om den inte vore på tyska skulle jag kunna utnämna den till världens bästa musikal på stört. Nu drar tyskan ner betyget lite (kanske mest för att jag inte fattar allt de säger), men den är fortfarande ruggigt bra.

Som i alla triangeldraman måste man förstås medvetet eller omedvetet välja sida... och för mig var det klart från första låten jag hörde: Jag håller på döden. Självklart kan han och Elisabeth aldrig få ett lyckligt liv tillsammans, för så fort han kysser folk dör de (det kallas "dödskyssen"), men jag tycker så synd om honom i början av musikalen när han ser ledsen ut :(
Och han är grymt fascinerande. Jag skulle lätt falla för döden om han kom och hämtade mig. Och jag skulle nog göra det även om jag visste att han var döden >_<

Jahapp. Vi kan ju direkt konstatera att jag inte har skrivit här på länge. Det beror dock inte på att ingenting har hänt, utan snarare på motsatsen. Det har helt enkelt hänt alldeles för mycket, så jag har inte haft tid att skriva något.
Och faktum är att när jag kommer hem sent efter jobbet så är det TVn som lockar och inte datorn.

Jag kan inte lova att jag kommer att skriva mer i framtiden eftersom jag säkert kommer att vara upptagen då också, men jag skriver ett stycke nu i alla fall.

Vad är det då som har hänt?

Jo, Silent Hill: Origins har kommit ut. Yay!
Tyvärr har jag ju inget PSP, så förutom att jag just nu sitter och lyssnar på Akira Yamaokas förträffliga musik har det inte påverkat mig nämnvärt.

Nej, det stora som har hänt är att jag har kommit in på båda mina kurser. Så i vår drar jag ner till Skövde och pluggar fysik och matematik, vilket ska bli superkul. Det känns som om jag har tusen saker att fixa innan flytten, men lägenheten är i alla fall klar. Det blir en etta i samma hus som Fanny, fast på våningen ovanför. och den har balkong... *älska*

Just nu är mitt största bekymmer om Niblet ska få följa med eller inte. Å ena sidan är han gammal och skulle förmodligen bli stressad av att flytta. Å andra sidan gör det ont i hjärtat bara jag tänker på att leva därnere utan djur. Jag har fått tipset att skaffa katt, men det känns bara som om jag skaffar en katt "så länge", tills jag får tid med något bättre. Som en hund.
Jag har funderat på att skaffa nya fåglar också, som dvärgpapegojor. En kompis till mig har en sådan och den verkar hur skojig som helst. Och de är inte mycket större än undulater. Det är absolut ett alternativ.
Och hund... ja, jag har lovat mig själv att se hur det fungerar i Skövde och FUNDERA seriöst på det, men jag kan inte lova något. Känner jag minsta tveksahet avstår jag hellre än att skaffa en hund och sedan inte ge den ett värdigt liv.

Men som sagt; ett liv utan djur kommer att vara väldigt, väldigt tomt.