10 album i min skivsamling som betyder något för mig (i en icke-kronologisk ordning):

- Silverchair - Neon Ballroom
Denna lyssnade jag mycket på under första året på Jälla och jag tänker fortfarande alltid på elevhemmet när jag hör låtarna. Speciellt Emotion Sickness.

- Blandade Artister - Alpha
Min första skiva som jag brände. Vilken känsla det var att kunna samla låtar precis hur man ville på skivan! De jag valde då var bl.a Llorando, Lord of the Rings och A Thousand Beautiful Things.

- Blandade artister - Liberté, egalité et fraternité: The Best of the old republic
Min bästa skiva jag bränt någonsin. Jag lyssnar fortfarande mycket på den och måste erkänna att mixen av låtarna är perfekt. Exempel på låtar som finns med är Amsterdam, Greensleeves och Si Demain. Och skratta inte åt namnet på skivan... alla mina hemmagjorda skivor har långa och helt obegripliga namn.

- Blandade artister - Best of Bond
Jag har alltid älskat Bond-låtar och den här skivan innehåller alla från James Bond-temat i Dr No till Tomorrow Never Dies. Den här skivan har jag lyssnat på många, många gånger.

- Nordman - Be Mig (?)
Nordman var min första idol och det var hans andra skiva som jag tyckte var allra bäst. Jag minns inte vad den heter, men största hitlåten heter Be Mig, så jag tror att skivan också kan ha hetat det. Jisses, när kom den ut egentligen? Jag måste ha varit sju år eller så när jag lyssnade på honom.
Edit: Jag kollade upp det och enligt CDON kom första skivan 1994. Då var jag åtta år. Han har gett ut andra skivor efter de två första, men jag känner inget intresse av att lyssna på dem nu.
Edit 2: Han var tom. med i Melodifestivalen för ett par år sedan, men för mig var det inte alls samma Nordman som gubben jag lyssnade på som liten. Låten var rätt dålig också.

Bomfunk MC's - Första skivan
Den här skivan lyssnade jag på halvvägs genom högstadiet. Nuförtiden är deras hiphop inte riktigt min grej, men vissa låtar är fortfarande helt okej. Jag tror inte att jag ens då tyckte att låtarna var de bästa jag någonsin hört, utan det var mer att de var coola och att de var inne att gilla sådan musik. Dessutom kommer de från Finland och vad jag minns var det de som var de första artisterna från "mitt land" som blev populära i Sverige. Ni kan inte ana hur stolt jag var för att finsk musik visade sig vara mer än bara den där jävla tangon de skickar till varje schlagerfinal och som sedan får typ en röst.

Kent - Vapen och Ammunition
Precis som Silverchair får mig att tänka på elevhemmet får Kent mig att tänka på Åsa och Maria, som var mina Kentvänner i gymnasiet. Speciellt Åsa var ett stort Kent-fan och hon drog iväg mig och Maria till två konserter. Jag är ingen konsertmänniska egentligen, men det var häftigt. Vapen och Ammunition är speciell eftersom den kom ut under min tid i gymnasiet (eller strax innan) och för att det är Kents bästa album. Jag tror inte att det finns perfekta låtar, men om det fanns skulle Dom Andra vara en av dem.

London Cast - Phantom of the Opera (CD2)
Flera av skivorna representerar olika platser eller personer i mitt liv och den här symboliserar tiden hos Ica Maxi i Arlanda, som nu i efterhand känns som en väldigt lycklig tid. På den tiden hade vår bil ingen CD-spelare och eftersom jag inte hade så många band lyssnade jag mycket på andra akten från Phantom of the Opera när jag körde till jobbet. Första akten var gud vet var (därför är det bara CD2 som är med på den här listan).

Savage Garden - Affirmation
Den här skivan lyssnade jag på i gymnasiet, så jag antar att den kom ut då. Den representerar egentligen ingenting för mig, utan den är bara jäkligt bra. You can still be free ska spelas på min begravning har jag bestämt.

Savage Garden - Savage Garden
Jag vet inte när den här skivan kom ut, men jag lyssnade på den i högstadiet. Det är svårt att beskriva vad den representerar för mig, eftersom det inte är en speciell plats eller person. Det är snarare en insikt eller en känsla... att man inte behöver vara tuff och hård, utan att man kommer långt på att vara sig själv. Efter att Darren Hayes kom ut som bög förstärks självklart den här bilden, men jag tror att jag såg den redan då. Savage Garden var aldrig ett pojkband som alla dregglade över, utan de gick sin egen väg och jag älskade dem för det. Jag älskar dem fortfarande och tror att jag alltid kommer att göra det.

Den 14:e december kommer jag att veta vad jag kommer att göra i vår. Då kommer nämligen antagningsbeskedet...

Fanny är optimistisk och säger att om det är platsgaranti och det går att göra en sen anmälan - ja då finns det platser kvar. Hon kanske har rätt, men tänk om det är för få anmälda? Eller tänk om jag inte hittar bostad där nere?
Ekonomin tror jag kommer att ordna sig. Det är skitbilligt att bo där och om jag jobbar och pluggar tror jag att det kommer att gå runt. Visst, det blir inget glidarliv, men jag kommer att överleva.

Jag längtar verkligen till Skövde. Tänk att ha egen lägenhet... att plugga igen... att umgås med fysikintresserade människor... att bo i en liten stad... och framför allt att komma iväg från Sollentuna.

Men innan dess ska jag jobba arslet av mig innan jul och tjäna en massa pengar. Det börjar bli dags att fundera på julklapparockså tyvärr... som vanligt har jag ingen aning om vad jag ska köpa till folk, eller ens vilka jag ska köpa till. Förra året sket jag helt i att köpa julklappar, men jag fick ju klappar av mina föräldrar, vilket gav mig dåligt samvete.
I år ska jag i alla fall köpa något.

Nu ska jag gå in på msn för första gången på evigheter och diskutera roadtrip med Fanny :)

Jag vet att jag inte har skrivit på länge. Jag har helt enkelt känt att jag inte haft något vettigt att skriva. Här kommer i alla fall lite tjejsnack-frågor.

• Vilken årstid är den bästa, varför?

Våren är i alla fall den årstid då jag är gladast. Vädret blir varmare, allt blir ljusare och vackrare, sommaren närmar sig, man slipper slasket... mycket av glädjen är nog från skoltiden, då våren var en enda stor orgie i konstiga lov och bibliska helgdagar.

• Alla årstider har sin charm! Känner du så också, vilken charm har de olika årstiderna?

Alla årstider är vackra på sitt sätt, så visst har alla sin charm. Men för mig sitter charmen bara i skönheten. För finns det seriöst något positivt med hösten förutom att det är vackert? Och samma sak med vintern. Okej, det är vackert, men sedan då?

• Skulle du kunna leva utan nån årstid, vilken, varför?

Jag tänker varje vinter att jag gott skulle klara mig utan kylan, men å andra sidan skulle jag bli rätt less på evig värme också. Man måste vara olycklig ibland för att fatta vad som menas med att vara lycklig.

• Under vilken årstid fyller du år?

Vintern.

• Hur brukar du bli firad, hur har du kalaset?

Nuförtiden brukar jag knappt fira alls, förutom att folk säger grattis. Sist var jag bortrest på min födelsedag, vilket inte var helt fel. När jag var barn var jag dock avundsjuk på alla kompisar som kunde ha kalas ute i grönskan, medan jag alltid var tvungen att sitta inne på min födelsedag.

Det var det. Jag vet att det var tisdagstema igår, men jag hade tyvärr inte tid att fotografera. Temat var "trasig" om jag minns rätt, så jag ska se om jag hinner få fram en bild innan nästa tisdag. Isåfall kommer den upp här.


Sedan kom jag på att de måste menat Silent Hill 1. För visst, slänger man ifrån sig all ammunition och går in till sista striden helt obeväpnad tar bossen självmord. Och bossen ifråga är en kvinna. Hyperblaster vet jag inget om, men det är inte omöjligt att en sådan finns som extravapen.

Men varför sade de Silent Hill 4?!

Det finns något som heter research.

Jag skrev ett inlägg där jag klagade på att folk inte kommenterar. Jag spekulerade också i vad som får folk att kommentera och gissade att jag kanske borde skriva något rasistiskt. Och som ett brev i brevlådan kom en kommentar.
Nu har jag spånat lite på vad jag mer skulle kunna skriva som är politiskt inkorrekt. Rasistiska grejer är bra. Homofobiska grejer skulle nog också fungera. Egentligen är allt som går emot vänstern provocerande för mig, t.ex. om jag skulle börja hylla Israel eller USA.
Eller så kan jag ju skriva om hur skönt och snyggt det är att ha en pälskappa på vintern och hur jag är totalt FÖR pälsfarmer. Fast skulle jag skriva något sådant skulle jag bli tvungen att skjuta mig själv efteråt.

Päls är något som jag aldrig använt och som jag aldrig någonsin ska använda. Jag kan skoja om rasism och blattar och homofobi och bögjävlar för att provocera, men är det handlar om djur har det gått för långt.
Det säger en hel del om mina prioriteringar.

Jag fryser. Det är för sjutton snart november, så det vore ju konstigt om jag inte gjorde det...

Jag snackar med en tjej från en parallellklass på högstadiet på Facebook och känner en viss ånger över att jag inte var vän med henne på den tiden. Vi var väldigt lika då och hade säkert kunnat vara bästisar, men ändå pratade vi knappt med varandra. Anledningen är förstås grupptryck och pressen att vara så "rätt" hela tiden. Man ska ha många vänner, men de ska vara rätt slags vänner. Inte töntar, utan de ska tillhöra "de coola".

Jag kom att tänka på en konversation jag hade med min bästis Lisa i högstadiet. Den började med att hon frågade mig hur många kompisar jag hade förutom henne och Marie. Sanningsenligt svarade jag att jag inte hade särskilt många i vår skola, men att jag hade en del vänner från ridskolan.
Hon fnös och frågade hur många av dem som var "coola".
No joke, det var exakt det hon frågade. Jag skrev dagbok på den tiden och har skrivit ner konversationen exakt, så det är inget jag minns fel eller har hittat på. Hon frågade rätt ut hur många av mina vänner som är coola, och således också hur många som är töntar.
Jag skrev inte ner vad jag svarade och om jag ska vara ärlig finns det bara ett rimligt svar på den frågan: Stirra henne i ögonen med ett WTF-uttryck i ansiktet. "Vad fan snackar du om?". Jag hoppas att det var det jag gjorde.
För i mina ögon var ju mina vänner coolast i världen. Sofi... jäklar, hon var nog den coolaste människan jag kände. Och Pia, Sandra, Sophie, Kristin och alla andra som jag inte minns namnet på... hur coola var inte de?

Jösses så dum man var på den tiden. Men det tjänar ingenting till att ångra sådant nu och önska att allt varit annorlunda. Dock är det kul att titta tillbaka genom gamla dagböcker och skratta åt hur dum man var på den tiden.


Jag borde ladda upp en bild från högstadiet, men jag har inga på datorn så det får bli en bild tagen 1994. Här är jag på ridläger i Enköping och rider världens sötaste och envisaste häst Lace. Nu är han tyvärr död.

Jag kanske skriver för mycket? Jag kanske borde hålla mig till ett par hjärndöda konstateringar som "det är soligt ute idag" och "jag ska ut och festa ikväll".
Det är ju sådana bloggare som får alla kommentarerna.
Eller så kanske jag ska skriva något jävligt provocerande och politiskt inkorrekt, som att Riccardo förtjänade att dö eftersom han var blatte. Eller att vi borde privatisera sjukvården, för har man inte råd att betala ska man fan ingen sjukvård ha.
Eller vänta, det är ju just det Moderaterna säger. Fan också! Jag som är kommunist!

Eller så kör jag på som jag alltid har gjort: Jag skriver för mig själv och intalar mig själv att det finns någon därute som läser min blogg, fastän ingen vågar/vill/kan/orkar kommentera. Och visst, jag själv kommenterar aldrig folks bloggar, så det kanske är den gudomliga karmapolisen som ser till att ingen heller kommenterar min.

Jag fick inte veta att man skulle bära rött igår för att stödja Burma förrän på kvällen. Då tackade jag högra makter att jag råkade ha på mig en blå tröja och att jobbtröjan är vit. Visserligen är byxorna där röda, men jag ignorerar det.

Visst, det är hemskt när de slaktar människor och det kan inte vara kul för de som bor därborta. Men att ta på sig en röd tröja och tro att det på något sätt skulle hjälpa människorna där är inget annat än larvigt PK-beteende.
PK=politiskt korrekt, dvs att man alltid tycker "rätt" i alla frågor och ser sig själv som god.

Sverige är så PK. Jag är trött på det. Det bor 1 321 400 000 människor i Kina. Det är fler än i Sverige. Många fler till och med. Men om just JAG tar på mig en röd tröja så måste de ju fatta att det de gör är fel och ändra på sig.
Aftonbladet föreslog att vi ska bojkotta OS om Kina inte ändrar sig. Jamen om lilla Sverige bojkottar OS är ju hela turneringen helt meningslös, t.ex. sjukampen kommer ju att förlora 90% av alla tittare. Och det vore ju en katastrof.

Jaysus, grow up. Jag är för protestaktioner, men emot att vi leker skenheliga. Ska vi göra något ska vi GÖRA något och inte bara sitta och prata om hur hemskt det är därborta. Jag vet inte riktigt vad vi skulle kunna göra eftersom Sverige, som sagt, är ett rätt meningslöst land. Vi kanske kan bli polare med USA och därigenom påverka Kina?
Och USA vill SÄKERT vara med och störta Kina, för de har ju INGA ekonomiska intressen där.

Nej, det finns nog inte så mycket vi kan göra förutom att ta på oss röda tröjor och "visa sympati" för Burma. Det hjälper nog inte dem, men vi kan i alla fall  intala oss själva att vi är goda människor.

Jag har besökt Michas och Barbiedolls bloggar och kan säga att ingen av dem verkar vara den vassaste kniven i lådan. Barbiedolls anhängare skriver att hon är sååå intelligent och allt det, men när jag läser hennes blogg får jag intrycket av att hon är rätt uppmärksamhetssökande och möjligen har något slags socialt problem. Detta säger jag utan att ha träffat henne personligen.

Jag har blivit lite bloggtokig nu och surfar ofta runt på människors bloggar. Ett fenomen som jag sett ganska ofta är tävlingar... alltså att bloggaren lottar ut någonting bland läsarna. Senast idag såg jag en tjej som gav bort en mascara och en ganska ful brosch till den som skrev inlägg 62 i hennes gästbok.
Givetvis fick hon minst 62 gästboksinlägg, vilket är ungefär 62 gånger mer än jag någonsin fått.
Tur att jag faktiskt HAR fått inlägg... annars skulle ovanstående mening bli svår att formulera, eftersom ingenting går att multiplicera med noll så att det blir 62. NV-humor :)

Hur som helst, jag tänkte också ha en tävling eftersom jag vill ha en massa kommentarer i min gästbok. Eller nej, det bryr jag mig egentligen inte om (vilket jag kommer att skriva mer om någon annan dag), men vi kan ju se hur många jag får.

Eftersom jag inte har något jag vill ge bort just nu, ska jag ge bort något icke-materiellt i förstapris, nämligen en SPOILER TILL HEROES! Eller inte...
Nej, seriöst, jag ska ge bort en egentillverkad bakgrunsbild. Vinnaren får helt enkelt själv skriva till mig vad bakgrundsbilden ska föreställa, så fixar jag det i Photoshop eller Paint. Vill du ha en bild där Stephane Lambiel och Frodo kysser varandra? No problem ^_^ Det fixar jag på en timme, eller fem.

Hur ska man då göra för att få denna eftertraktade gåva? Ni behöver inte skriva 62 inlägg i gästboken, eftersom jag som sagt inte är mängdskåt. Kvalitet före kvantitet tycker jag. Nej, ni kan skriva.. hmm... skriv ert bästa skämt och det som får mig att skratta allra mest vinner.

Kom igen nu, kämpa för detta åtråvärda pris!
Förhoppningsvis blir jag såhär glad när jag läser era skämt:




Och nej, jag tror ärligt talat inte att jag kommer att få ett enda skämt, men meningen med den här tävlingen var inte att öka på min kommentarskärd, utan att gör narr av bloggtävlingar.

Jag har fortfarande kvar min Netonnet-mail eftersom jag jobbar där då och då och jag brukar läsa den ibland för att se vad som händer. Mest är det mail från inköparna om nya varor och påminnelser från ledningen, vilket är ganska tråkigt att läsa. Men idag hade jag (och alla andra) fått ett avskedsmail från en kille som slutat hos oss.
Jag visste att han skulle sluta, så det var inte särskilt oväntat... men att han skulle skriva det han skrev...
Han satte fingret på precis det som ALLA i butiken tänker, men som ingen vågar säga till ledningen.

"Hur ska Netonnet lyckas behålla sin personal?"

Nästan alla i butiken är missnöjda och söker nytt jobb. Det gyllene undantaget är väl ledningen, som verkar totalt verklighetsfrånvända... eller ja, vår butikschef är inte heller så nöjd alla gånger, men har har väl en lönecheck som uppväger det.
Är det inte något fel när det är så? Jag skulle kunna sitta här och skriva listvis med skit om Netonnet, men jag ser inte riktigt poängen i att göra det. Jag vill heller inte recitera avskedsmailet ord för ord, utan bara nämna att det var positivt formulerat, trots den uppenbara frågan om personalens moral.
Han är lite av min hjälte nu, Dennis :D


Ska gå och läsa lite nu och sedan lägga mig.
Jag har läst ut "Allt är Upplyst" nu och den var väl sådär... Alex är världens härligaste ukrainska wannabe-amerikan, men resten av boken var aningen seg. Nåja, jag kanske blev lite intelligentare av att läsa den.

Efter den ville jag läsa en klassiker, så jag letade igenom alla bokhyllor vi har hemma och hittade en bok av Ernest Hemingway. Jag minns inte vad den heter, men den handlar om en fiskare som måste göra vad han kan för att försörja sin familj (nej, det är INTE "Den gamle och havet").
Den är rätt bra, fast jag läser den på engelska och har lite svårt för att fatta alla fiskar-fackuttryck.

Jag provade nyss att göra ett antagningstest till veterinärlinjen i Slovakien, som jag funderar på att söka till.
På provet stod det att det BARA krävs gymnasienivå på kemin och biologin för at klara testet. Visst, de engelska orden gör det ju lite svårare, men jag som hade MVG i Kemi A och B (och dessutom tyckte att kemi var skitlätt) och Biologi A (bara VG i B-kursen) borde väl klara någon fråga?
Resultatet?
Jag kunde EN kemi-fråga och två biologifrågor av tjugo möjliga. Och inte ens de är jag säker på att jag hade rätt på eftersom det inte finns något facit. Vissa felsvar kan jag nog bortförklara med att jag inte kan de engelska termerna, eller att jag inte har min formelsamling här, men ändå? Ska inte jag vara MVG-barnet från min gymnasieklass?


Jag ska avvakta lite med Slovakien nu. jag har mailat skolan och ett par elever därifrån och de får hjälpa mig med ansökningarna, som inte behöver vara inne förrän i maj om jag har fattat det rätt. Under tiden ska jag satsa på högskoleprovet utav helvete.
Jag ska läsa engelska böcker, DN, slå upp alla obekanta ord som jag hittar, äta en massa Omega-3, träna på diagram, träna mer på diagram, gå igenom gamla prov... och planera provdagen lite bättre än jag gjort de två senaste gångerna.




Den här hästen påminner lite om Lace, som jag hade som ridlägerhäst i Enköping -97. Jag lärde mig rätt mycket av honom, trots att han slängde av mig två gånger. Tyvärr är han död nu.

Ni vet hur vissa saker verkar ligga etta på alla listor... U2:s låt "One" är t.ex. etta på alla listor över världens bästa låtar, Toyotas bilar är alltid de bästa begagnade bilarna som går att köpa, Ica Maxis mat är alltid billigast...
Och i musikalvärlden finns det bara en självskriven etta.
Nej, det är inte Andrew Lloyd Webber, utan Les Miserables.
Den ligger etta på ALLA listor över världens bästa musikaler, så det måste helt enkelt vara jävligt bra. Den är för musikaler vad Toyota är för bilar, eller vad "One" är för rock.

Jag vill beställa den, men den finns inte på någon svensk sida... så det är Amazon som gäller, vilket skrämmer mig lite. Jag litar inte på amerikanska sidor. Jag litar inte på något amerikanskt överhuvudtaget...
Men jag måste beställa den därifrån, eftersom det är enda stället där den finns >_<

Idag har jag planerat att inte göra någonsin konstruktivt, utan bara lata mig. Man behöver sådana dagar också då och då. Nu har jag jobbat tre dagar, så jag tycker att jag förtjänar det här.
Planerna idag är att spela galet mycket TV-spel och se på Formel 1.

TV-spelet jag håller på med nu heter Ico och nu när jag har kommit in i det gillar jag det faktiskt. Det är min typ av pussellösning och till min stora lycka har jag faktiskt löst de flesta pusslen själv :D
Synd bara att jag är så otroligt dålig på att slåss. I pussellösningen kan jag vara hur rationell och förnuftig som helst, men direkt när jag blir anfallen slutar jag tänka och får bara panik... det spelar ingen roll om det är Silent Hill eler Ico jag spelar, paniken är lika stor i alla fall. Resultatet av paniken är att blint slår på "anfall"-knappen utan att se vart jag slår... eftersom jag i Silent Hill oftast håller i ett maskingevär lyckas jag för det mesta döda alla fiender (och slösa bort oändligt mycket ammunition), men i Ico har jag bara en träpinne, så där är det mest turen som avgör om jag faktiskt lyckas döda monstren, eller om jag dör själv.
Nåja, man kan inte vara bra på allt.

Det enda spelet där jag kan behålla min kyla är Metal Gear Solid, men det kan bero på att jag där styr en riktig soldat som har en hel arsenal med raketgevär, dynamit, sniper-gevär och målsökande missiler. Sådana saker tenderar att förbättra oddsen jämfört med träpinnar.

Och Formel 1 har jag inte sett på flera veckor, så det passar bra att göra det nu. Jag har ingen speciell favorit, utan tycker att det är roligt om någon av de sämre förarna hamnar på pallen. Man kan säga att alla förutom Ferrari- och McLarenförarna är mina favoriter.
Och så tycker jag att det är otroligt roligt att se Kimi Räikkönen göra bort sig. Han kommer aldrig att bli som Mika Häkkinen och det är lika bra att han inser det och börjar utbilda sig till mäklare eller telefonförsäljare istället. Han kommer aldrig, aldrig att bli världsmästare, den där pojken.

Mika Häkkinen for ever.
Jag tänkte rösta på honom i presidentvalet, men jag fegade ur... tyvärr. Jag tror att han skulle bli en utmärkt president.

Ska dra till jobbet snart och tillbringa några fler timmar i kassan, samtidigt som jag försöker kränga på kunderna grafikkort, mobiltelefoner och helt onödiga försäkringar för att några aktieägare i Borås ska kunna fylla sina plånböcker.
Nice.
Idag ska det i alla fall börja en ny tjej i kassan, vilket är roligt. Det är kul när de är så ungaoch naiva och inte vet vilket jävulskt företag de fått jobb hos. Efter någon månad kommer de att vara som alla andra arbetare, söka nya jobb och bara längta tills de kommer därifrån.
Jag har ju redan kommit därifrån, men ändå går jag tillbaka dit... varför? För att de ringde och undrade om jag kan jobba några dagar den här veckan. Och det är ju lite pengar i alla fall.

Det känns så skumt när det kommer in kunder och köper 50-tums plasmor för 25000 och jag slår in det i kassan, ler och påminner dem att inte lägga den ner. Det är inte en verklig summa för mig. Jag skulle aldrig ha råd att köpa en sådan TV själv... men ändå ser jag dagligen sådana rulla förbi mig, ut till vardagsrum rumtom i Stockholm.
Det känns märkligt att sälja något man själv inte har råd med.

Jag hade inte träffat Janna på länge, så jag frågade henne om hon ville komma över till den kungliga huvudstaden. Jag trodde att hon skulle säga något i stil med "nej, jag har inte tid nu, kan inte du komma till Uppsala istället?", som de flesta av mina kompisar säger. Men istället sade hon "Javisst, funkar nästa vecka?".
Härligt!

Idag kom hon alltså hit, den gode Janna, och vi hade väldigt kul här. Vi gjorde väl inte så mycket utan pratade mest medan vi gick längsmed Drottninggatan. Vi besökte Vattumannen och Isis Kammare och tittade på kristallkulor och hakkorsförsedda vykort (!) och sedan visste vi inte vad vi skulle hitta på, så vi gick till Kulturhuset för att bli kultiverade.
Där tittade vi på en fotoutställning med bilder från England, vilket var rätt intressant, men kanske inte så kultiverande.
Efter det gick vi och åt indisk mat i Kungshallen. Jag åt kyckling med cashewnötssås och ris, vilket var riktigt gott, och Janna åt någon slags fisk, vilket säkert inte var riktigt lika gott... men så gillar jag ju inte fisk.
Under maten diskuterade vi min dröm, som är att rida genom Sverige. Janna ville hänga på, så vi diskuterade hur vi skulle tjäna pengar på det, var vi skulle få tag på hästar och lite annat. Det blev inte så seriöst, men det blir det ju aldrig när man snackar med Janna :)

Sedan skulle Janna få skjuts hem till Uppsala med sin pappa, så jag guidade henne till Solna station och åkte själv hem till mig.
Det var riktigt trevligt att träffa henne igen och höra allt skvaller om mina föredetta klasskompisar. Jag skäms över att jag är så dålig på att hålla kontakten med dem, men å andra sidan är jag dålig på att hålla kontakten med alla... jag har själv sagt (om mig själv) att jag har lätt för att skaffa nya vänner, men svårt för att behålla dem. Jag hoppas för min skull att det inte är helt sant.

Nu har jag bestämt mig. Jag ska ta MC-kort. Jag har aldrig suttit på en MC förut, jag har ingen aning om var alla reglage sitter och jag har ingen vän som kan visa mig... men hey, det ska nog gå bra.
Jag kommer att få tillbaka sju lax på skatten och de pengarna tänkte jag använda till tio körlektioner på Grönlunds, samtidigt som jag läser teorin privat. Jag har ju B-körkort och dessutom läshuvud, så teorin känns inte alltför svår.
Då är det nog värre med manövereringen...
Mamma blev inte glad när jag berättade det för henne och pappa kommer att bli helt galen. Enligt dem är MC-kort lika med en enkelbiljett till Nangijala utan återköpsgaranti. Jag försöker säga att jag inte kommer att busköra och påminna dem om att jag är helt ostraffad med bil och i princip aldrig kör för fort, men de lyssnar inte.
Nåja, jag är trots allt 21 år gammal, så det spelar ingen roll vad de säger.



Min lillebror ville att jag skulle nämna att Duane Allman dog i en MC-krasch. Anledningen vet jag inte, för inte fan avskräcker det mig... jag vet inte ens vem han är. Men det var säkert inte kul för honom.

En av mina definitioner på en dum människa är att han/hon inte läser. Några gånger om året läser man rapporter om amerikaners läsvanor och där står alltid att typ 80% av dem inte läste en enda bok förra året och då känner jag mig alltid intelligentare eftersom jag läser...
Men gör jag det? Okej, DN varje morgon med frukosten är en självklarhet, men jag är inte jätteduktig på att läsa böcker. Jag tycker aldrig att jag har tid, eller så finns det något annat som lockar, som TV:n eller datorn... det är inte att jag inte gillar att läsa, utan att det helt enkelt finns annat jag giller mer.

Men nu har jag gjort slag i saken och bestämt att jag ska läsa en stund varje kväll innan jag går och lägger mig. Och det är faktiskt rätt skönt att varva ner på det sättet. Plus att jag känner mig smart och bildad när jag läser.
Nu är det inte Dostojevskij eller Shakespeare jag läser, men det är i alla fall ett steg framåt. Ett steg förbi de där 80% som aldrig läser en enda bok :)

Boken jag läser just nu heter "Allt är upplyst" och är skriven av Jonathan Safran Foer. Den handlar om Jonathan själv, som åker till Ukraina för att leta upp platsen där hans farfar levde och kvinnan som räddade undan honom från nazisterna. I Ukraina träffar han wannabe-hiphoparen Alex som ääälskar allt amerikanskt och hans farfar, som verkar ha en jäkla massa känslor i bagaget.
Hittills är den rätt bra. Alex är en av de skönaste personer jag någonsin läst om och hans redigörelse för Jonathans resa är riktigt rolig. Jonathans historiska berättelser är inte riktigt lika intressanta och ibland är de tom. lite sega.
Men jag rekommenderar boken.

Jag såg på Dr Phil igår. Ja, jag vet vad ni tänker, men om ämnet är intressant blir ofta programmet det också.
Igår var ämnet människor som vill bli kända snabbt. Bla. var en av gästerna en mamma, vars högsta dröm var att hennes femåriga dotter skulle bli känd. Hon var inte rationell eller realistisk på något sätt, utan pratade bara om hur det var hennes plikt som mamma att hjälpa sin dotter och om hur talangfull ungjäveln var.
Sedan fick man se ungen sjunga och inte nog med att hon sjöng förjävligt, hon var både fet och ful också. Men hon var övertygad om att hon skulle bli en stjärna, eftersom mamma hade sagt det. Hon hade förstås inte en aning om allt jobb som krävs för att bli känd, vilket Dr Phil också påpekade, utan hon såg bara stjärnglansen och glamouren.
Det blir ett högt fall för den stackars ungen när hon fattar att hon inte är tillräckligt bra trots allt.

Jag fattar inte all denna fixering vid kändisskap. Och mest av allt fattar jag inte hur folk vill leva som kändisar. Hur kan de vilja ge upp en så stor del av sitt privatliv för lite glamour? Hur kan de vilja leva som Britney Spears; att vakna upp med tjugo paparazzis utanför fönstret, att aldrig kunna gå ut utan att folk förföljer en, att se minsta lilla skavank förstoras upp i media.

Missförstå mig inte, jag drömmer också om att bli odödlig genom det jag gör här i livet. Det handlar inte så mycket om att folk ska beundra mig nu, som att de ska minnas mig när jag har dött. Jag vill göra mitt avtryck i historien, oavsett hur mycket pengar och skit det ger mig nu.
Jag frågade min brorsa om hur han skulle vilja bli känd och han svarade, inte helt oväntat, att han skulle vilja vara fotbollsstjärna. Givetvis var jag tvungen att fråga om han ville bli känd för att ha fått flest röda kort, eller för att ha filmat mest, men han ville förstås vara top scorer i England. Det kan jag köpa. Fotbollsstjärnor är överhypade och har sinnessjuka löner, men än är de inte i samma klass som popstjörnor.
Dessutom kan fotbollsspelare i stor uträckning välja hur mycket de vill synas i media. Dejtar de modeller, har poolpartyn och kör bil fulla syns de i media, men de kan också välja att inte göra det.

Men popstjärnor och skådespelare har ett slags symbiosförhållande med media. De måste synas där för att få uppmärksamhet, sälja skivor och få bra roller.

Mitt första svar på frågan hur jag skulle vilja bli känd är att jag skulle vilja vinna världens största lotterivinst på flera biljoner kronor och sedan ge bort allt till Djurents Rätt. Då kommer det givetvis att skapas en tråd om hur idiotisk jag är på Flashback och då kan jag skriva där att det var jag :D

Men sanningen är att det inte gör mig odödlig, förutom kanske i Djurens Rätts donatorregister.
Nej, jag skulle vilja uppfinna någonting. Jag är väldigt fascinerad av Tesla och hans arbete och skulle gärna göra något likadant... kanske uppfinna elektrciteten?
Ja för fan, det är så jag ska bli känd! Jag ska uppfinna elektriciteten! Då blir jag riktigt, riktigt odödlig.