Jag fryser. Det är för sjutton snart november, så det vore ju konstigt om jag inte gjorde det...

Jag snackar med en tjej från en parallellklass på högstadiet på Facebook och känner en viss ånger över att jag inte var vän med henne på den tiden. Vi var väldigt lika då och hade säkert kunnat vara bästisar, men ändå pratade vi knappt med varandra. Anledningen är förstås grupptryck och pressen att vara så "rätt" hela tiden. Man ska ha många vänner, men de ska vara rätt slags vänner. Inte töntar, utan de ska tillhöra "de coola".

Jag kom att tänka på en konversation jag hade med min bästis Lisa i högstadiet. Den började med att hon frågade mig hur många kompisar jag hade förutom henne och Marie. Sanningsenligt svarade jag att jag inte hade särskilt många i vår skola, men att jag hade en del vänner från ridskolan.
Hon fnös och frågade hur många av dem som var "coola".
No joke, det var exakt det hon frågade. Jag skrev dagbok på den tiden och har skrivit ner konversationen exakt, så det är inget jag minns fel eller har hittat på. Hon frågade rätt ut hur många av mina vänner som är coola, och således också hur många som är töntar.
Jag skrev inte ner vad jag svarade och om jag ska vara ärlig finns det bara ett rimligt svar på den frågan: Stirra henne i ögonen med ett WTF-uttryck i ansiktet. "Vad fan snackar du om?". Jag hoppas att det var det jag gjorde.
För i mina ögon var ju mina vänner coolast i världen. Sofi... jäklar, hon var nog den coolaste människan jag kände. Och Pia, Sandra, Sophie, Kristin och alla andra som jag inte minns namnet på... hur coola var inte de?

Jösses så dum man var på den tiden. Men det tjänar ingenting till att ångra sådant nu och önska att allt varit annorlunda. Dock är det kul att titta tillbaka genom gamla dagböcker och skratta åt hur dum man var på den tiden.


Jag borde ladda upp en bild från högstadiet, men jag har inga på datorn så det får bli en bild tagen 1994. Här är jag på ridläger i Enköping och rider världens sötaste och envisaste häst Lace. Nu är han tyvärr död.