Det finns ingen sport jag blir så glad av som just konståkning. Att se herrarna (jag tittar bara på herrarna, för jag tycker att tjejerna är lite fåniga) åka ger mig gåshud och ett stort fånleende på läpparna. Det är så vackert, så vackert att inget annat kan mäta sig med det. Igår satt jag från två till halv sex och tittade på herrarnas korta program och jag ångrar det inte en sekund. Idag missade jag tyvärr friåkningen på grund av jobbet och det är jag ganska ledsen över. Nu går jag runt här med konståkningsabstinens...

Redan innan VM fick jag veta att två av mina favoriter (Plushenko och Lysacek) hade hoppat av, och när korta programmet började var även Preaubert tvungen att bryta. Som tur var fick jag i alla fall se mina två största favoriter, nämligen Lambiel och Joubert. De där två är helt fantastiska, fast på så olika sätt. Och de är inte bara härliga att titta på när de åker, utan både verkar vara riktigt trevliga och smarta även när de ger intervjuer. Lambiels leende (som han visar ofta) måste seriöst få pris för världens underbaraste, och Jouberts skämtflirtande med Werner var nog bland det roligaste jag någonsin sett.