Jag känner mig övergiven och funderar på om någon i min omgivning tar mig på allvar.
Bakgrunden till funderingarna är att en kompis till mig nyss skrev att hon har bokat en resa till Thailand, Laos, Kambodja och gud vet vart. Kul för henne, visst, men jag kan inte låta bli att tänka på hur vi slängde reseidéer fram och tillbaka mellan varandra i höstas. Jag hade sagt upp mig och visste inte vad jag skulle göra, hon hade tagit ett sabbatsår från sin utbildning och visste inte heller riktigt... "vi åker på en långresa!" kom någon av oss på och vips började vi drömma.  Det lustiga var att jag nämnde just de ovanstående länderna som exempel på platser jag skulle vilja åka till...
Hon tog mig förmodligen inte på allvar. Det gjorde jag. Visst, man kan hålla på och drömma och kasta fram mer eller mindre omöjliga idéer, men det finns alltid ett uns av allvar bakom allting. I alla fall hos mig. Jag ville verkligen åka någonstans, långt bort. Och hade hon visat att det var allvar från hennes sida också hade jag inte tvekat att skjuta studier och jobb åt sidan för drömmens skull.

Nu är hennes resa färdigbokad och hon åker i mars med någon annan kompis. Och jag är kvar här i Skövde och längtar bort medan jag känner att livet glider mellan mina fingrar rakt ut i sanden. Lyssnar på Bill Paisleys "Whiskey Lullaby" just nu och den är så sorglig att jag övergivenhetskänslan känns än mer överväldigande.

Det känns förresten inte alls bättre efter att ha skrivit här, utan värre. När jag började skriva var jag upprörd, medan jag nu känner mig närmare deprimerad.