Jag vet inte om mina äckelkänslor för brutna ben kan räknas som en fobi. Å ena sidan är jag aldrig rädd för att det SKA hända. Jag oroar mig inte för att bryta ett ben när jag är ute och går (även om det är halt) och jag kan se en fotbollsmatch utan att tänka på vad som kan hända.
Men å andra sidan är min reaktion när det väl händer... jag minns när jag tittade på fotboll för något år sedan och Jimmy Bullard "bröt benet" (det var ingen fraktur, utan någon slags vridning). Min lillebror satt inte och dregglade över bilden direkt, men till och med han blev förvånad över min reaktion. Jag fick panik, slängde händerna för ögonen och skrek. Sedan var jag helt nojig hela kvällen och kunde knappt sitta stilla, för jag inbillade mig att de skulle visa det på alla TV-kanaler (vilket de inte gjorde).
För någon dag sedan såg jag ett klipp på youtube på en galopphäst som hette Ruffian. Hennes historia är väldigt rörande, men givetvis var de tvungna att visa i extrem närbild hur hon bröt benet... det var trickfilmat, men jag fick sådan panik när jag såg det. Seriöst; de hade kunnat såga av en mans ben med motorsåg och jag hade ändå inte reagerat på det här sättet.

Jag funderar på att sitta en kväll och se alla youtube-filmer med brutna ben bara för att härda mig, för att förhoppningsvis inte bli påverkad av det längre. Men jag vet inte om jag skulle klara det. Det skulle i varje fall bli en väldigt otrevlig natt efteråt :/ Men vad tror ni? Går det att härda bort rädslor på det där sättet? Eller kommer jag bara att plåga mig själv en kväll för ingenting?

Här är hästen som väckte tankarna hos mig; Ruffian. Läs om henne på Wikipedia om ni är intresserade; hennes historia är väldigt rörande och tragisk.